Dinosaurieskelett i Naturhistoriska museet i Göteborg

Det är en Stegosaurus som är ett släkte dinosaurier som levde under yngre juraperioden och kritaperioden för 151–99 miljoner år sedan.

Naturhistoriska museet i Göteborg 27 november 2003.

Stegosaurus blev cirka 10 meter lång och vägde upp till 3 ton. Den fyrfotade växtätaren hade, liksom andra stegosaurider, korta framben men mycket längre bakben varvid höftpartiet var det "högsta" partiet.

Det är möjligt att Stegosaurus ställde sig på bakbenen ibland för att nå högre upp i träd när den betade. Längs Stegosaurus rygg löpte höga plattor, vilkas funktion och exakta position är okänd. Några teorier om deras funktion är att de ska ha skyddat dinosaurien mot angripande rovdjur. En annan möjlig teori är att plattorna ska ha kunnat fungera som vindfångare.

Stegos betyder tak på grekiska och likheten mellan djurets plattor och takpannor har gett det dess namn. Längst ut på svansen fanns två par hotfulla piggar (1 meter långa) som var ett bra försvar mot rovdinosaurier.

Djuret hade en liten hjärna som inte var större än ett plommon. Det fanns en tid då forskare faktiskt trodde att Stegosaurus hade en andra hjärna på buken. Hjärnans storlek fick forskarna att tro att den inte hade kunnat överleva utan en annan hjärna som styrde bakre delen av kroppen. I dag vet vi att detta inte stämmer.

Antagligen var arterna växtätare som gick på marken.
         

Animerade Stegosaurus i ett TV-program:

             

Bölse kvarn 23 juli 2003

En väderkvarn, byggd 1897. Den låg intill gamla E6:an i Bölse. Kvarnen, som ägdes av Morups-Stafsinge hembygdsförening, förstördes i en brand natten till den 16 september 2018.

                     

Borgen Kärnan i Helsingborg 22 juli 2003

Kärnan är ett torn som är den enda kvarstående byggnaden av det medeltida Helsingborgs slott.

Dendrokronologisk datering har visat att Kärnan byggdes på 1310-talet, då Erik Menved var kung i Danmark. Tornet är 35 meter högt (den sammanbyggda trappturellen – trapptornet – är 38,5 meter högt) och ligger i sin tur på landborgen. Vid klart väder så kan man tydligt se Turning Torso och Öresundsbron från kikarna på Kärnans topp.

Byggnaden var ursprungligen ett befäst bostadstorn med 8 våningar som förbands med varandra genom en spiraltrappa. I de nedtill 4,5 meter tjocka murarna finns i varje våning inbyggda tornkamrar som är försedda med smala skottgluggar. Tornet har varit omgivet av en ringmur.

På 1100-talet byggdes en tornborg av sandsten på platsen. Detta torn förstärktes sedan. Genom ett påbyggt yttre skal fick tornet en kvadratisk planform. Fortfarande kan man se grundmurarna till dess två, efter varandra existerande torn markerade i marken strax invid trappan till det nuvarande tornet.

På 1310-talet beslöt kung Erik Menved att uppföra ett nytt torn. Av dagtecknade kungliga brev ser man att kungen under denna tid ofta vistades i Helsingborg. Det var också här som han 1296 hade firat sitt bröllop. Centrum i den nya borgen blev det mäktiga centraltornet som i de övre våningarna inrättades till kunglig bostad med privat kapell. Entrén till den kungliga våningen gjordes genom en vindbrygga vilken från tredje våningen ledde över till den kraftiga mantelmur som omgivit hela tornet.

Mantelmuren var placerad på endast fyra meters avstånd från själva tornet. Muren hade skyttegångar i tre våningar. Ett trapptorn i muren har förmedlat kontakt, dels med kungsvåningen men också med tornets bottenvåning.

Via mantelmuren har kungen också haft direkt tillträde till den stora salsbyggnad i flera våningar som legat sammanbunden med mantelmuren. Ett liknande bostadstorn och hallbyggnad, dock utan mantelmur, finns i norska Bergenhus. Magnustornet i denna borg uppfördes i slutet av 1200-talet.

Det nya bostadstornet i Helsingborg uppfördes av tegel. Äldre forskning ansåg att det var uppfört först i slutet av 1300-talet men dendrodateringar av originalbjälkarna visar att golvtimret i de två lägst liggande våningarna höggs åren 1315–1316 respektive 1316–1317.

Själva borgtornskomplexet med mantelmur och hallbyggnad omgavs av en rund tegelmur på ca 500 meters omkrets med 14 halvrunda försvarstorn. Här fanns också en rundkyrka placerad i muren vilket antyder att denna ringmur var uppförd redan i början av 1200-talet. Strax utanför ringmuren gick en vallgrav som på sina ställen var så djup som 15 meter. I söder låg ett porttorn med vindbrygga. Muren ses avbildad på kopparstick från 1580-talet.

Helsingborgs borg blev ett av Danmarks viktigaste fästen, om inte det allra viktigaste, och en värdefull bricka i maktkampen i norra Europa. På Kärnan har många danska kungar härskat; bland andra Kristofer av Bayern som också avled här 1448. Till Helsingborg kallade kungen "rigets bedste mænd" till danehof (riksmöte) på Kärnan 1283 liksom flera gånger i början av 1300-talet. Vid mitten av detta århundrade blev istället så kallad herredagar Danmarks högsta beslutande församling och även dessa avhölls vid flera tillfällen i Helsingborg.

Utsikt från Kärnan.

           

Fredrikskyrkan i Köpenhamn 22 juli 2003

Kyrkan ritades av arkitekten Nicolai Eigtved år 1740. Den var, tillsammans med resten av stadsdelen Frederiksstaden, avsedd att bli ett monument för 300-årsjubileet av kröningen av huset Oldenburgs första kung i Danmark.

Kyrkan har den största kyrkliga kupolen i Norden med ett spann (diameter) på 31 meter. Kupolen vilar på 12 murpelare. Arkitekten inspirerades troligen av Peterskyrkan i Rom.

Grundstenen lades av kung Fredrik V den 31 oktober 1749. Bygget hämmades dock av en begränsad budget och av Eigtveds död 1754. 1770 blev originalplanen förkastad av Johann Friedrich Struensee. Kyrkan lämnades därför halvfärdig. Trots flera initiativ att bygga upp den helt och hållet, stod den sedan som ruin i nästan 150 år.

Den nuvarande kyrkan fullbordades slutligen efter Ferdinand Meldahls modifierade ritningar och invigdes den 19 augusti 1894. Bygget finansierades av Carl Frederik Tietgen.

En vit sten, som anges ha varit avsedd för Marmorkyrkan, finns uppställd i Vallda i Kungsbacka kommun.
           

Amalienborg i Köpenhamn 22 juli 2003

Amalienborg är ett kungligt residens i Köpenhamn. Det utgörs av en slottsanläggning med fyra separata rokokopalats runt ett centralt torg.

Slottet har formen av ett palatskomplex bestående av fyra separata palats. Platsen uppkallades efter drottning Sofia Amalia eftersom det under 1600-talet låg ett slott uppfört åt just henne där, som sedan brann ned. Ett antal familjer fick därefter tillstånd att uppföra sina privata palats där. Palatsen uppfördes mellan 1748 och 1760 i rokoko av Nicolai Eigtved. Palatsen användes som fyra separata privatbostäder fram till år 1794, då de inköptes som bostad åt kungafamiljen efter att Christiansborgs slott brunnit ned.

         
             
                     

Nationalmuseet i Köpenhamn 22 juli 2003

Dejbjergvagnarna är ett fynd från äldre järnålder i Dejbjerg mose vid Ringkøbing på Jylland i Danmark. Vagnarna är ett offerfynd bestående av två vagnar funna på bottnen av den så kallade Præstegårdsmose 1881 och 1883. Före offret har vagndelarna tagits isär, och vissa av delarna är nu förlorade, så att endast en av vagnarna har gått att sätta ihop.

Vagnarna härstammar från omkring 100 f.Kr. Det är osäkert om de är tillverkade i Danmark eller har kommit från ett keltiskt område i Central- och Västeuropa. De är av trä och rikt dekorerade med bronsbeslag. De rikt ornerade beslagen är utförda i typisk keltisk stil och teknik. I keltiska furstegravar återfinns ofta vagnar, till exempel i graven i Vix i Frankrike, och rester efter en fyrhjulig vagn med beslag som de på Dejbjergvagnarna har hittats i en grav vid Ohnheim i Alsace.

 Danska runstenar.

 Egyptisk mumiesarkofag.

 Egyptiska hieroglyfer.

 Julius Caesars profil. 

Egyptiska mumiesarkofager.

Karl XI:s stuga

Karl XI övernattade i stugan en natt på sin väg till Halmstads slott, då stadsporten Norre Port enligt gällande regler ej öppnades efter stängningstid.

Bilden är från 18 juli 2003.

Den ligger vid väg 26 cirka 3 km nordöst om Halmstad:

             

Bollaltebygget 17 juli 2003

Bollaltebygget är en byggnadsminnesförklarad bondgård i Knäreds socken. Området är ett kulturreservat i Laholms kommun i Hallands län.

Reservatet är 12 hektar stort och är skyddat sedan 2008. Förutom gården består området av ljunghed, kärr, lövhagmark och lövskog.

Gården, byggd i skiftesverksteknik, är från 1700-talet men hus på platsen omtalas redan 1603. Delar av gården, bland annat bostadshuset, har blivit hitflyttade från grannbyn Jonsnahult. Byggnaderna ägdes från 1935 av Södra Hallands hembygdsförening. Det var i samband med föreningens inköp av gården som byggnaderna från Jonsnahult flyttades. År 1980 blev gården byggnadsminne och 2007 skänktes den till Knäreds forskarring och hembygdsförening.

Inne på gårdsplan står ett päronträd. Detta planterades 1838 av gårdens dåvarande ägare Johannes Nilsson och Johanna Persdotter.

Inomhus hänger hängklädena och bonadsmålningarna på sina ursprungliga platser, vilket gör gården unik. Flera av bonaderna är målade av Johannes Nilsson i Breared. I västra häbbaret finns dekorativa väggmålningar och i det östra finns väggfasta sängar och målade kistor. Gårdsmiljön är välbevarad med boningshus i form av en högloftsstuga och ekonomibyggnader med halmtak.

         

                     
       
               

Vattenkvarn i Blankån 5 km norr om Knäred 2003

                   

Vippentorpet 15 juli 2003

                 
Vippentorpet, beläget i Ysby socken, Laholms kommun, uppfördes omkring år 1778 och är en högloftsstuga. Det är ett sydgötiskt hus, en historisk byggnadstyp hemmahörande i södra Götaland, med kärnområdet Halland, norra Skåne, södra Småland och Blekinge. Byggnadstypen förekommer även på södra Öland, i södra Västergötland och södra Bohuslän. Begreppet myntades av Sigurd Erixon. Karakteristiskt för byggnadstypen är kombinationen av en låg ryggåsstuga med en eller två högre lofthus, kallade för härbren i Halland och herbergen i Skåne, i direkt anslutning med husgavlarna. Byggnadskroppen får därav en, för byggnadstypen, typisk nivåskillnad i höjd mellan stugdel och loftdelar. Den ansenliga skorstenen som sticker upp ovan loften, vilket får stugdelen att kännas mindre, är ett annat kännetecken.

Riksspelmannen August Ysenius föddes och växte upp på Vippentorpet. Han var folkskollärare, folkmusikupptecknare och riksspelman. Han var son till lantbrukaren Johannes Svensson och dennes hustru Kristina Svensdotter. Efter att ha genomgått Fridhems folkhögskola i Svalöv utbildade han sig till folkskollärare vid Lunds folkskoleseminarium 1898–1902. Under sin tid där antog han namnet Ysenius. År 1902 fick han en tjänst som folkskollärare i Eldsberga, som han stannade på fram till sin pensionering 1937. Samma år flyttade han till Halmstad, utnämndes till riksspelman och gick med i Hallands Spelmansförbund.

Vid tio års ålder fick han sin första fiol. Med hjälp av en man från trakten och eget gehör började han spela. Sina färdigheter visade han i hemmet och på julkalasen, där han spelade till dans. Det dröjde till 1902 innan han fick sin första metodiska undervisning i fiolspel av spelmannen John Enninger i Höör, en förgrundsfigur inom den skånska folkmusiken.

Redan tidigt började Ysenius teckna upp låtar. I detta syfte gjorde han vidsträckta resor då han uppsökte gamla spelmän – från Skåne till övre Norrland, som han besökte 1921. Senare beräknade han själv att han hade samlat ihop omkring 400 gamla melodier.
               

En psalm nedtecknad av August Ysenius:

             
               
Karta över Vippentorpet:

                     

Herrgård i Rögle 11 juli 2003

                     
Gården var historiskt sett en del av Spannarp och omnämns för första gången år 1433, då Peder Lauridsen Giedde, skrev sig till Rögla. Under 1500-talet var gården utformad som en tidstypisk skånsk sätesgård, med byggnaderna stående på en rektangulär holme, omgivna av en vallgrav. Gården var i släkten Gieddes ägo fram till 1538, då den genom giftermålet mellan Sidsel Knudsdatter Giedde och Jacob Silvertsen Grubbe, övergick i släkten Grubbes ägo. Parets sonson, Jacob Knudsen Grubbe blev Rögles sista danska ägare och sålde 1663 gården till generalguvernören över Skåne, Halland och Blekinge, greve Gustav Otto Stenbock. Utöver detta köpte Stenbock även Vegeholms slott och senare även Stubbarp. Rögle hade under 1600-talet kommit att ingå i ett större godskomplex, där man tillsammans med Stubbarp lydde under Vegeholm. På 1680-talet köptes Vegeholm och Rögle upp av lagmannen Johan Cedercrantz och Rögle kom att utnyttjas som en utgård till huvudgodset Vegeholm. Dock friköptes godset år 1724 och blev därmed ett självständigt säteri. År 1739 ägdes godset av sonen Isaac Cedercrantz, som även köpte upp Spannarp. Han lät 1750 genomföra en ombyggnad av Rögle, med ritningar av Georg Mochelton, vilket gav mangårdsbyggnaderna en ny utformning. Han anlade även ett tegelbruk i anknytning till godset. Gården var sedan i släkten Cedercrantz ägo under hela 1700-talet fram till dess att släkten slocknade ut år 1805.

De sista medlemmarna av ätten Cedercrantz hade dock tagit sig en fosterdotter, Gunilla Lindros, som år 1816 köpte upp Rögle. Under hennes tid utfördes flera arbeten på gården, bland annat i form av en utbyggnad av trädgården och uppförandet av en ny, stor magasinbyggnad. År 1830 köptes gården upp av ägaren av Marsvinsholms slott, översten och greven Carl Johan Wachtmeister, som genom en ombyggnad gav mangårdsbyggnaderna dess nuvarande utseende. Han startade även ett av Skånes första mejerier på egendomen. Efter Carl Johans död 1843, övertogs gården av sönerna Gustaf och Gotthard. År 1855 köpte Gotthard Wachtmeister ut sin bror och blev ensam ägare av gården. Den äldre ladugården i korsvirke ödelades år 1858 av en kraftig eldsvåda, och ersattes av Gotthard av två enorma, 120 meter långa, ladugårdslängor i gråsten. Dessa var på sin tid de största i Skåne.
En ny expansiv tid i godsets historia skedde i och med att det år 1870 köptes upp av den framgångsrike spannmålshandlaren, konsul Petter Olsson från Helsingborg. Olsson hade under 1850- och 1860-talen byggt upp sin förmögenhet genom spannmålsexport till bland annat Storbritannien. Särskilt köpte han den högt efterfrågade så kallade "herrgårdssäden" från de skånska adelsgodsen och genom köpet av Rögle säteri kunde han själv kontrollera tillförseln. Han fortsatte köpa upp gårdar i omgivningen, vilka han genom sin kapitalstyrka kunde bygga ut och modernisera. När billigare amerikanskt vete ökade i konkurrens övergick han till att satsa på sockerbetor och när mejeriprodukter blev allt mer lönsamt satsade han på boskap, som han fyllde en av de enorma ladugårdarna med. Olsson ökade även tegelbrukets kapacitet för att möta den stora efterfrågan på byggnadsmaterial som uppkommit i främst det mycket expansiva Helsingborg. Det gula teglet blev i staden känt som "Olsasten".

Olsson var även mycket pådrivande i kommunikationsfrågor och var upphovsmannen till, och största aktieägaren i, Skåne-Hallands Järnväg mellan Helsingborg och Halmstad. Vid utbyggnaden lät han järnvägen löpa förbi Rögle, som vid denna tid var den tredje största stationen på sträckan, räknat i godstransporter. Helsingborg handhöll 67 000 ton gods, Halmstad 25 000 ton och Rögle 21 000 ton. Godset ombildades 1896 till ett familjebolag som först bar namnet Rögle Tegelbruks AB och senare bytte till AB Rögle Säteri. När Olsson dog år 1911, övertogs bolaget av sonen Gabriel. Numera ägs godset av familjen von Geijer.
         
                     

Sofiero slott 11 juli 2003

                   
Sommaren 1864 tillbringade prins Oscar (II), prinsessan Sofia och barnen på Kulla Gunnarstorps slott, som då ägdes av Baltzar von Platen, vid Öresund, inte långt från det nuvarande Sofiero. Både prinsessan och äldste sonen, prins Gustaf (V), var sjukliga och behövde frisk luft. Prinsparet blev förtjust i platsen där Sofiero nu ligger, prästhemmanet Skrabelycke, med utsikten mot Danmark och den skogklädda ravinen ner mot Öresunds vatten. I september 1864 köpte de Skrabelycke, som fick namnet Sophie-Ro. I april 1865 restes takstolarna till den sommarvilla med sex torn som prinsparet lät uppföra på Sophie-Ro. I juli 1866 flyttade familjen dit från Stockholm. Familjen levde ett sorglöst liv på Sofiero, prinsessan Sofia tog ridturer på sin häst Ada och de fyra prinsarna växte sig starka under vistelserna på landet som var mycket friare än hovlivet i Stockholm
             

Kronborg slott i Helsingör 10 juli 2003

             
På 1420-talet beslutade den danske kungen Erik av Pommern att tullavgifter skulle införas i Öresund för fartyg som var på väg in eller ut ur Östersjön. För att få systemet att fungera lät han, på den plats där sundet är som smalast, bygga en stark fästning som fick namnet Krogen. Borgen ersatte då det äldre Flynderborg längre inåt landet, första gången omtalad 1288, som revs i samband med byggandet av Krogen. År 1429 infördes Öresundstullen. På denna tid bestod fästningen av ett antal mindre byggnader innanför en befäst mur.

Under grevefejden intogs Krogen av lübeckarna, men 11 januari 1536 gav sig fästningen åt danskarna. Då Krogen inte ansågs tillräcklig för att försvara sundets inlopp och avtvinga Öresundstullens erläggande beslöt kung Fredrik II att i maj 1574 lägga grundstenen till Kronborg, vilket fulländades 1585.[2] Ombyggnaden leddes av Hans Paasche. Under 1580-talet omskapades fästningen till ett renässanspalats, delvis efter italienska förebilder av den nederländske arkitekten Antonis van Opbergen.

Effektivt lyckades dock aldrig Kronborg stänga sundet. När svenskarna kontrollerade bägge sidor seglade amiral Opdam 29 oktober 1658 genom sundet utan att lida någon betydande skada, trots beskjutning från bägge stränder. En nederländsk flotta gjorde samma färd redan 1644. 30 april 1801 seglade den brittiska flottan under Parker och Nelson genom sundet utan större skador, fast man höll sig då nära den svenska kusten för att undvika att komma för nära fästningen.

Kristian IV vistades ofta på Kronborg under längre tider. I januari och februari 1590 hade han där besök av Skottlands kung Jakob IV med drottningen Anna, Kristians syster, och på påskdagen samma år bevistade de kungens syster Elisabeths bröllop med Henrik Julius av Braunschweig-Wolfenbüttel som hölls på Kronborg.

År 1629 ledde två arbetares oförsiktighet till att stora delar av slottet brann ner. Endast kapellet klarade sig, tack vare sina starka valvbågar. Dåvarande kung Kristian IV lät därefter restaurera slottet och 10 år senare hade slottet återfått sin ursprungliga glans. Han anlade i samband med detta även större kasemattanläggningar vid fästningen, som möjliggjorde en större garnison.

År 1658, under Nordiska krigen, intogs slottet av svenska styrkor ledda av Carl Gustaf Wrangel. Efter freden i Roskilde, då Skåne blivit svenskt, förstärkte man slottets försvar betydligt. Åren 1688–1690 skapades en avancerad försvarslinje omkring slottet. Kort efteråt lät man uppföra en ny serie vallar omkring detta. Efter färdigställandet ansågs Kronborg vara den starkaste fästningen i Europa.

Kronborg, 2013. Från 1739 till mitten av 1800-talet användes Kronborg som ett straff- och arbetsfängelse. Arbetarna var manliga fångar som blivit dömda till arbete på slottets försvarsanläggning. Fångarna vaktades av soldater inkvarterade i slottet. Fångarna delades upp i två kategorier. De som var dömda för mindre brott kategoriserades som "ärliga" och tilläts arbeta utanför slottsmurarna. De som var dömda för våld, mord, mordbränder eller liknande kategoriserades som "oärliga" och tvingades arbeta av sitt straff med hårt fysiskt arbete innanför slottsvallarna. I övrigt hade fångarna samma förutsättningar: de var alla tvungna att bära kedjor och på nätterna ligga i kalla och fuktiga fängelsehålor.

Perioden 17 januari – 20 maj 1772 var Kronborg fängelse för drottning Carolina Mathilda.

Efterhand som Kronborgs betydelse som ett kungligt slott minskade kom beväpnade styrkor att spela en allt större roll. Från 1785 till 1922 var slottet en ren militäranläggning. Under denna period gjordes ett antal renoveringar.
       

Pålsjö slott i Helsingborg 11 juli 2003

                               
Namnet Pålsjö förekommer för första gången i en handling från 1491, då under benämningen Pawelskiøb. Den nuvarande byggnaden uppfördes 1676-1679, men har anor från medeltiden.

Den förste kände ägaren var Sten Torbensen Bille, som dog 1520. Gården var under 1600-talet ett frälsehemman till Vegeholms slott, men under andra hälften av 1600-talet friköptes egendomen från godset. Under den danska tiden gick godset under namnet Paafuels Kiöf, men på 1660-talet försvenskades detta till Påvelsköp. Senare benämns godset Pålsjö gård alternativt Stora Pålsjö. Gården förstördes under det skånska kriget 1676–1679, men återuppfördes kort därefter av Helsingborgs borgmästare, Magnus Paulin, vilket utgör stommen till det nuvarande slottet. Under slaget vid Helsingborg hade Magnus Stenbock sitt högkvarter i slottet. Slottsparken i fransk stil anlades på 1760-talet och beskrevs utförligt i ett dokument 1771. Parken delades enligt dokumentet in i 14 kvarter omgivna av olika fruktbärande häckar, formklippta häckar och rosor. Inuti kvarteren fanns ett mångfald av blommor. I parken kunde man även finna hela 377 fruktträd, importerade från Spanien och Holland och därtill fanns äkta nöthäck, vindruvor, jordgubbar, sparris och kryddväxter. Avenbokallén som sträcker sig från slottet i riktning mot Öresund och landborgsbranten planterades 1763. Trädgården anlades troligen av dåvarande ägaren Michael Andreas Cöster, som också grundade Pålsjö fajansfabrik invid egendomen 1765. Cöster hade 1759 fått gården i gåva av sin mor, Öllegård Maria Broomé. Fajansfabriken lades dock ner redan 1774 efter att Cöster råkat i ekonomiska problem.

Vid en ombyggnad 1869 av den danske arkitekten Christian Abraham gjordes det gamla valmade taket om till sadeltak med trappstegsgavlar och tornet försågs med en kupol i nyrenässans. Bara något senare, 1873, byggdes dock tornet om och försågs även det med trappstegsgavel. Slottet ägdes länge av släkten Follin, men har även ägts av släkter som Paulin, Gyllenskiepp, Pihl och ovannämnda Cöster. År 1910 började byggnaden kallas Pålsjö slott, vilket man gjorde fram till 1923, då den återigen benämndes Stora Pålsjö. Slottet med tillhörande park köptes 1957 av Helsingborgs stad, varvid man åter döpte byggnaden till Pålsjö slott. Staden hade redan 1908 köpt själva egendomen Pålsjö, där även Pålsjöbaden hade ingått. Under ännu en ombyggnad 1980 putsades tegelfasaderna över med en rosa puts samtidigt som modernare treglasfönster sattes in. Kommunen sålde 2006 slottet till en konstellation av företag som sedan tidigare hyrde lokaler i slottet.
             

Marienlyst slott i Helsingör i Danmark 10 juli 2003

Marienlyst Slot är en palatsbostad från 1700-talet. Den namngavs efter kung Frederik V av Danmarks andra hustru, Juliana Maria av drottningen gemål Danmark och Norge. Byggnaden fungerade tidigare som en kunglig paviljong av Kronborgs slott och användes mestadels som en plats för nöje och jakt.

             

Hammermölle kvarn i Danmark

Hammermölle kvarn i Hellebæk socken är en vattendriven kvarn vid Hellebækken. Det var en av sju vattenverk som med verkstäderna i Bøssemagergade utgjorde Kronborg Gevärsfabrik.

Hammermölle kvarn 10 juli 2003

När Frederik II beställde Kronborg behövdes vattenkraftverk och ett omfattande kanal- och inneslutningsarbete började i skogarna runt Hellebæk. Under 1576 byggdes en kvarn nära stranden och fick namnet Kongens Mølle.

Christian 4 ville använda detta vattenkraftsystem för vapenproduktion och 1598 uppförde han det första hammarverket i Hellebæk. År 1600 kom ett kanongjuteri till Helsingør. Kanonerna borrades och testades i Kongens Mølle. På fabriken tillverkades byggnadsfästen och några vapen. Herre snickare Casper Fincke arbetade här från 1622 till 1630.

Hammerverket byggdes 1600 som ett kopparbruk och grovsmed och under de följande åren ägdes ibland av privata män; sålunda var det en kort tid i händerna på kopparsmeden Henrik Ehm, som från 1656 hade ett kopparbruk i Kronborg, men 1659 utbytte det med Hammerverket (Ehm ägde också en tid Holmegaard vid Hornbæksom han sköt till Eiler Holck till S. Elkjær, befälhavare i Kronborg 1662); emellertid hade han det bara fram till 1664. Några år senare omvandlades Hammermøll till en gevärfabrik av staten, under namnet "Kronborg Gun Factory". Peter Westhof fick ett kungligt brev 1669 för att driva det som sådant, men det gick ut under de närmaste åren och var på olika händer, snart som leasing, snart som ägde, flera gånger stängdes till och med tillfälligt tills krigskommissionären Stephen Hansen fick det 1743 och förde det till framsteg.

Under kriget mot Sverige 1658 - 1660 förstördes många fabriker och verkstäder. Därför var produktionen instabil under flera år.

Under 1743 köpte regementskvarter Stephen Hansen Kronborg Geværfabrik, som anläggningen nu kallas. Under 1765, samma år som den nuvarande Kongens Mølle byggdes sålde Stephen Hansen företag till staten för 120.000 rigsdaler 1765. Staten försökte utan framgång att driva verksamheten med lönsamhet, och efter flera intriger i domstol fick Hellebæk Gods 1769 säljas till kassör och länsbaron Heinrich Schimmelmann för 70 000 rigsdaler.
På 1770- talet registrerades vallonska vapensmeder, och till dem uppfördes Mesterboligerne och Skæftergården längs Bøssemagergade. Husen innehöll både verkstäder och hus för mästarna och deras svenskar. Produktionen växte och levererade under många år ca 6.000 gevär varje år till armén. I slutet av 1700-talet anställde Kronborgs gevärsfabrik 150 - 200 män.

Den 1 april 1870 stängdes gevärsfabriken när Hammermøllen, med vattenverk, ett anslag till tavern och sprithandel, såldes bort av fideikommiset, och några år senare inrättades Hellebæk Klædefabrik. Hellebæk Klädfabriker med arbetshem (ett grundföretag från 1873, som 1895 sysselsätter cirka 200 anställda årligen vid sekelskiftet för cirka 400 000 danska kronor kläder och 300 000 bomullsvaror.
               
               
               

Skottorps slott

Skottorps slott 7 juli 2003

Veka, som varit den ursprungliga huvudgården, omnämnes redan i början av 1300-talet. År 1488 hör man talas om en Axel Bång till Skotterup. Åren 1536–1562 skrev sig Axel Andersson Jernskägg som herre till Skottorp. År 1663 såldes godset av Holger Rosencrantz på Dömestorp till assessor Peter Julius Coyet, som samma år sålde det vidare till hovkansler Frans Joel Örnestedt. Hans dotterdotter Marianne von Krassow lämnade vid sin död 1790 godset till sonen Gustaf Adam von Krassow.

Hans söner delade det 1801 på så sätt, att kapten Carl Gustaf von Krassow fick huvudgården, även kallad Gamla Skottorp. Ryttmästare Gustaf Mauritz von Krassow fick Nya Skottorp, som byggdes av honom. År 1813 sålde kapten von Krassow Gamla Skottorp till kommerseråd Peter Möller, som lät göra stora förbättringar. Hans änka överlät det 1846 till sin brorson ryttmästare Peter Möller. Genom skogsplanteringar och ett rationellt jordbruk förbättrade denne godset till ett av Hallands bästa.

Det gamla slottet byggdes av Frans Joel Örnestedt, efter ritningar av Nils Eosander. I kungasalen firades den 6 maj 1680 bröllopet mellan Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark. Inför bröllopet gjordes en omfattande tillbyggnad. Den här gången anlitades Nicodemus Tessin den äldre och efter hans ritningar uppfördes en två våningar hög festsal med hög kupol med omgivande rum för kungafamiljen.

1816 revs det gamla slottet, då betydligt förfallet, av kommerserådet Möller, som de följande åren lät uppföra det nuvarande slottet i empirestil. Carl Fredrik Sundvall var arkitekt för den nya byggnaden. I samband med ombyggnaden försvann kungssalen.
     
         
               

Hembygdsparken på Galgberget i Halmstad

Här finns ett dussintal gamla hus från Halland. Ryggåsstuga från 1700-talet, brygghus, manhusbyggnad, undantagsstuga, sommarstuga med mera.

Bilderna är från 5 juli 2003.

             

Sperlingholms slott

Sperlingsholm är ett gods i Övraby socken i Halmstads kommun uppkallat efter ätten Sperling. Sperlingsholm ligger strax utanför Halmstad, vid Nissan.

Sperlingsholm har namn efter Hallands förste svenske guvernör, friherre Caspar Otto Sperling. Denne bildade 1648 egendomen genom inköp av sätesgården Snidstrup(Snöstorp), Frennarp samt 78 ytterligare gårdar. Snidstrup hade anor från 1200-talet och från den gården överflyttades sätesfriheten till Sperlingsholm. Den nya sätesgården blev förlagd till byn Klackerups ägor norr om Nissan. Caspar Otto Sperling lät i början av 1650-talet uppföra en huvudbyggnad samt ekonomibyggnader omgivna av en vallgrav. Kvar av dessa är huvudbyggnaden, "Gammelgård", en kraftig timmerbyggnad i ett och ett halvt plan på en uppmurad källare med metertjocka murar samt kryss- och tunnvalv.

Godset tillhörde sedan sonen Göran Sperling och dennes änka fram till 1747, varefter det 1748 löstes av fältmarskalken Georg Bogislaus Staël von Holstein (gift med Görans dotterdotter), men samma år såldes godset till dennes svåger, sedermera fältmarskalken Carl Henrik Wrangel.

Sperlingholms slott 5 juli 2003 

         
Det ärvdes 1755 av yngste sonen Georg Gustaf Wrangel ("Brännvins-Wrangel"), som, när han 1789 lämnade landet, överlät Sperlingsholm till sin brorson Carl Adam Wrangel af Adinal. Denne skänkte det 1810 tillsammans med Araslöv i Skåne till sin son, Henning Gustav Wrangel. Eftersom han var barnlös, ärvdes det 1833 av hans kusiner Malcolm och Hugo Hamilton. Dessa fick ekonomiska problem och 1866 såldes Sperlingsholm till kammarherre Carl Johan Gammal Kuylenstierna. Inför försäljningen presenterades ett prospect som angav den totala arealen till 22 000 tunnland. Av dessa utgjorde åker och odlad mark till 4 500 tunnland, ängsmark 4 500 tunnland och resten var skog och utmark. Själva sätesgården omfattade 400 tunnland odlad jord och 300 tunnland ängsmark.

Carl Johan köpte godset Sperlingsholm för 850 000 riksdaler. Han var inte okänd i trakten eftersom han redan var ägare till Susegården, Marielund och Fröslida gård. Å 1888 gav han egendomen till sin ende son, Carl Sebastian Kuylenstierna som bidrog med en stor del av byggnationen på Nyhem. År 1948 överlämnades gården till sonen Carl Wilhelm Kuylenstierna. Carl Sebastian avled 14 mars 1949. Släkten finns fortfarande kvar på godset.
                       

             

Hyltebruks hembygdsgård 4 juli 2003

Med högloftstuga från 1700-talet, två stugor från 1800-talet, ladugård från 1600-talet samt en ekonomibyggnad med scen.