Soldattorpet vid Järbo

Soldattorp var i Sverige och Finland ett torp som byggts åt och användes av en indelt soldat i det ständiga knektehållet (indelningsverket) från 1680-talets början till år 1901 då allmänna värnplikten tog över.

             

Soldattorpet Bräckan och det lilla halmtäckta sommarfähuset ligger cirka en kilometer sydöst om Järbo kyrka i Dalsland. Områdets förening förvärvade soldattorpet 1952 och det flyttades 1972 till dagens plats. Torpet är öppet och går att besöka dagtid under hela året.

           

Bilder från 12 april 2007.

                                    

             

               

Håvestens gravfält norr om Ödeborg

Håvestens gravfält återfinns på Ättekullshögen i Håvesten. Gravfält är daterat till äldre järnåldern och består av tio gravhögar, två långhögar, sex runda stensättningar, en domarring och tre resta stenar. Den stora domarringen består av nio klumpstenar och är 14 meter i diameter. En av de resta stenarna benämns Håvestenen och är knappt fyra meter hög. Den största högen är 16 meter i diameter och 1,4 meter hög. Från Ättekullshögen har man en vidsträckt utsikt över Valbodalen.

          

Bilder från 10 april 2007: 

              

              

Video med lite fler bilder: 

             

               

Gravfältets läge vid väg 172 norr om Ödeborg i Bohuslän: 

                

               

Hällristningarna i Ödeborg

3000 år gamla hällristningar nära Brötegården i Ödeborg i Bohuslän. De flesta anses vara från bronsåldern. Det är skepp, figurer och skålgropar som är unika för Färgelanda kommun.

         

Bild från 10 april 2007: 

             

                  

                     

Teklas stuga

Den byggdes 1875 och finns 10 km norr om Uddevalla utmed vägen till Ödeborg. Stugan kallades Parken och den sista som bodde här hette Tekla. Hon bodde tillsamamns med sin mor. Tekla lämnade stugan 1956 och flyttade in i ålderdomshemmet Dagsholm. 

               

Bilder från 10 april 2007. 

                  

                      

             

Bengtssonska magasinet i Vara

Byggnadsminnet Bengtssonska magasinet ligger centralt i Vara, intill järnvägens östra sida, strax norr om järnvägens korsning med Kyrkogatan/Sveagatan. Magasinet består av en äldre lägre del från 1860-talet som kännetecknas av sitt papptäckta tak och en så kallad torkria av tegel, som sticker upp som ett torn i det västra takfallet. 

                 

Mot norr har en nyare magasinsbyggnad i tre våningar tillkommit på 1880-talet. Båda byggnaderna är stolpverkskonstruktioner klädda med faluröd panel. På östra sidan om den norra magasinsbyggnaden står en liten låg faluröd byggnad, troligen ett äldre garage för en bil. Taket är välvt och täckt med onduline, sinuspofilerade skivor av tjärpapp/asfaltspapp. Öster om magasinet, på motsatta sidan den grusade uppfarten som löper förbi magasinet, ligger ett församlingshem byggt på 1950-talet.

                    

 Bengtssonska magasinet 9 april 2007

                  

Efter järnvägens ankomst till Vara 1867 byggdes flera spannmålslager på orten. Av de som flest 16 lagren finns idag endast Bengtssonska spannmålsmagasinet kvar. Det byggdes klätt med rödfärgad stående träpanel med början på 1860-talet och med en utbyggnad på 1880-talet. Magasinet ligger intill järnvägen i centrala Vara vid kyrkan och Järnvägsgatan och uppfördes av handelshuset William Thorburns Söner i Uddevalla, vilken under andra häften av 1800-talet svarade för en ansenlig del av Sveriges export av havre, dåtidens energi för hästanspänd transportindustri.

             

Magasinet arrenderades senare av spannmålshandlaren Johan Bengtsson, troligen från slutet av 1880-talet. Bengtsson köpte magasinet 1899. Efter hans död 1918 hyrdes magasinet ut till olika spannmålshandlare, under 1940-talet till Lantmännens centralförening. Johan Bengtsson två döttrar testamenterade magasinet till Stiftelsen Vara församlingshem 1947 respektive 1951 och själva magasinsbyggnaden blev museum, men förföll gradvis. I början på 1980-talet upprustades magasinet och det blev byggnadsminne 1987. Det ägs fortfarande av Stiftelsen Vara församlingshem, medan Vara hembygdsförening svarar för dess skötsel.

             

               

Livereds säteri 5 april 2007

I Hålanda ligger Livereds säteri, omnämnt som sätesgård 1574 (Liffwarodh). Namnet anses innehålla det fornsvenska mansnamnet Live samt röd eller ryd, för röjning, med andra ord Lives röjning. Sedan 1834 lyder säteriet under Kobergs fideikommiss (i Lagmansereds församling, Trollhättans kommun / Bjärke härad). Rikspressen har följt den långvariga konflikten om friköp mellan arrendatorerna av en grupp torp i Hålanda och friherre Niclas Silfverschiöld.

              

Livered brukar omnämnas för att Gustav III övernattade där 1766 på hemväg från Köpenhamn, där han hämtat sin blivande gemål Sofia Magdalena. Hon bodde dock granngårds på Gräfsnäs slott.

                

Carl von Linnés lärjunge, Kina-fararen Pehr Osbeck, föddes på torpet Oset under Livered. I samband med firandet av Pehr Osbecks 250-årsdag reste Hålanda Hembygdsförening den 2 juni 1973 en minnessten vid ruinen av det ursprungliga torpet Oset.

               

               

                  

Domarringen vid Livered

Fornminnet kallas för Kungsstenarna och finns 400 m söder om Livereds säteri, nära vägen från Hålanda. Det sägs vara från järnåldern. 

           

En domarring är en forntida gravanläggning. Domarringar kom i bruk under slutet av bronsåldern, och var vanligast under folkvandringstiden. Domarringen är en typ av stenkrets där resta stenar eller klumpstenar är glest placerade så att en cirkelform bildas (jämför skeppssättning). Stenarna är ofta udda till antalet, sju eller nio stenar är det vanligaste.

          

 Domarringen vid Livered 5 april 2007

Namnet domarring kan härledas till en medeltida uppfattning att domarringar var en sorts tingsplatser där man fattade rättsliga beslut. På varje sten satt en utvald domare och i och med det udda antalet stenar kunde en dom aldrig bli oavgjord. Från järnåldern finns dock inga tecken som tyder på en sådan funktion. Domarringar har ibland visat sig vara brandgravar, dock relativt fyndfattiga. Sekundärgravar kan ha tillkommit i efterhand.

              

                 

Vallgraven i Göteborg då och sen

Två bilder från ungefär samma plats med 141 års mellanrum. På 1800-talet en båthamn och idag ett minne av gamla tider. 

         

                                   1876                                                        28 maj 2017

          

Laske-Vedums kyrka

En kyrka från 1100-talet i Vedum i Vara kommun. Första kyrkobyggnaden var troligen en stavkyrka som på 1100-talet ersattes av en stenkyrka i romansk stil. Delar av denna stenkyrka finns kvar i norra och östra väggen. År 1776 var kyrkan så förfallen att socknen för egna medel lät göra en ombyggnad. Långhuset breddades åt söder och ett nytt kor byggdes vid östra sidan. Norr om koret byggdes en ny sakristia. 1811 byggdes ett nytt vapenhus. Taket har valmade spetsar.

          

I kyrkorummet finns ovanliga målningar utförda 1791 av Boråsmästaren Nils Åvall med blomstergirlander på väggarna och skildringar av olika dygder på läktarbröstningen. .

            

På kyrkogården, som har utvidgats i flera omgångar, finns ett unikt fristående gravkor, det Hierta–Lindelöfska gravkoret från 1644. Det är en iögonenfallande öppen konstruktion som är försedd med pelarburen barockhuv, krönt med en lanternin. Ingång till kyrkogården sker genom en stiglucka.

Laske-Vedums kyrka 4 april 2007.

              

           

Kvastfening

Tofsstjärtfisk[4] (Latimeria chalumnae), även blå kvastfening eller havstofsstjärt, är en fiskart som beskrevs av Smith 1939. Tofsstjärtfisken ingår i släktet Latimeria och familjen gombessor (Latimeriidae). IUCN kategoriserar arten globalt som akut hotad. Inga underarter finns listade. På engelska kallas den ofta coelacanth eller latimeria.

Bilder från Naturhistoriska museet i Göteborg 2006. 

           

Tofsstjärtfisk är den fiskart som ofta avses med "kvastfening", men egentligen omfattar kvastfeningar en grupp fossila fiskar med kvastfeniga extremiteter vilka dog ut för 70 miljoner år sedan. Denna kvastfening, som ofta har kallats levande fossil, har däremot aldrig hittats som fossil i sedimentära bergarter utan bara som levande fiskart utanför sydöstra Afrika (mest kring Komorerna). År 1997 upptäcktes dock ett bestånd i Indonesien som vissa auktoriteter kategoriserar som den egna arten Latimeria menadoensis.

            

            

1938 fick intendenten vid East London Museum i Sydafrika, Marjorie Courtenay-Latimer, via trålarkapten Hendrik Goosen information om en oigenkännlig fisk ombord på trålaren Nerine. På avstånd upptäckte hon en blå fena hon inte kunde identifiera.

             

           
Fisken hade fångats på fyrtio famnars djup utanför Chalumnaflodens mynning. Eftersom Goosen aldrig sett något liknande ringde han museet. Den fiskart hon sedermera fick se, och som uppenbarligen levt några timmar tidigare, hade fjäll som tydde på att det var en ganoid. Efter att inte funnit något liknande i referensmaterial tog hon kontakt med ordföranden för museets styrelse, medicine doktorn Bruce-Bays, som menade att det bara var en havsabborre. Courtenay-Latimer bad den dåvarande auktoriteten på fiskar, professorn i iktyologi, James Leonard Brierley Smith, komma och bese fisken. Tillsammans med inbjudan skickade hon med ett antal fiskfjäll och professorn anlände till East London efter bara någon dag. Smith bestämde att den 50 kg tunga fisken tillhörde en grupp som hittills bara varit känd som fossil, och som troddes vara utdöda sedan 70 miljoner år.

             

En gammal kvarn

Babcock State Park är en delstatspark som ligger längs New River Gorge i Fayette County i West Virginia i USA. 

Kvarnen Glade Creek Grist Mill ligger nära parkens högkvarter och fotograferas ofta. Den fick sitt namn för att hedra Edward V. Babcock. Den färdigställdes 1976 genom att kombinera delar av tre andra gristkvarnar i West Virginia, och är en kopia av den ursprungliga Cooper's Mill som låg i närheten. Parkens webbplats beskriver Glade Creek Grist Mill som ett levande, fungerande monument till de mer än 500 bruken som brukade vara belägna i hela staten.

              

Den röda markeringen visar kvarnens läge: 

              

Skatten från Timboholm

20 november 1904 hittades en av Sveriges största guldskatter. 7,1 kilo guld ligger under ett stenröse vid gården Timboholm i sydöstra Skövde. 

Skatten från 500-talet e Kr består av tenar och ringar av guld. Guldets olika delar har vikter som visar att det rör sig om betalningsguld, förutom två små stämplar som är obearbetade. 

              

                   

Guldskatten finns nu i Guldrummet på Historiska museet i Stockholm. En kopia av skatten visas på Stadsmuseet i Skövde. Den i bild är kopian. Och sedan hösten 2008 finns en skulptur föreställande guldringarna i Timboholmsrondellen vid infarten till Östermalm i Skövde.

              

Det dröjde innan upphittarna fick betalning, varför de i juli året därpå insände ett klagobrev. Detta möttes dock med byråkratisk aversion av ansvariga myndigheter. När och om de fick betalning är inte känt, men den uteblivna ersättningen vållade stora tidningsrubriker.

             

Skatten värderades av dåvarande antikvarie Hildebrandt till 2 000 kronor inklusive den så kallade dusören, cirka 100 000 kr 2011.

              

Skövde förr i tiden

Bilder på det gamla Skövde på 1800- eller 1900-talet.