Trilobiter är en utdöd havslevande djurgrupp som levde under tidsperioderna
som sträckte sig emellan Kambrium och Perm (för ca 560–250 miljoner år sedan),
alltså i cirka 300 miljoner år. De enda spåren av trilobiter som finns i dag
är fossil och spårfossil. Trilobiterna tillhörde leddjuren och var en mycket
artrik grupp: det finns omkring 4 500 släkten beskrivna med uppskattningsvis
50 000 arter. Sannolikt är detta aningen för många, antalet kommer antagligen
att minska med ny forskning.
En trilobit har fått sitt namn av att ryggsidans skal är indelat i tre lober, en
välvd mittlob (rachis) och två sidolober (pleurallober), en på vardera sidan.
Kroppen delas också upp i tre olika kroppssegment: cephalon, thorax och
pygidium. Cephalon är trilobitens huvud och sitter längst fram. Dess mittdel är
försedd med fåror och kallas glabella. Fårorna motsvaras av utskott (apodemer)
på insidan av skalet, vilka fungerat som muskelfästen. På sidan av glabellan
sitter kinderna där trilobiternas fasettögon vanligen var placerade. Vissa
arter, särskilt de mindre, hade mycket stora ögon medan andra hade ögonen nästan
helt tillbakabildade. Arter med dåligt utvecklade ögon levde förmodligen på så
stort djup att solljuset inte nådde ner till dem. Kinden var hos de flesta arter
delad av en facialsutur, utifrån vilken skelettet öppnade sig vid hudömsning.
Fossil av trilobit i Fossilmuseet på Storgatan i Ulricehamn 2 maj 2006.
Trilobiternas levnadsstrategier var mycket olika. Det fanns arter som kunde simma medan andra kröp omkring på havsbotten. Vissa former kunde även gräva ned sig i bottensedimentet. Gemensamt för samtliga arter är att alla hade en akvatisk livsstil. Vissa arter fanns på djupt vatten medan andra levde i grunda havsvikar. Trilobiter påträffas i sten där andra marina arter som urtida koraller och brachiopoder förekommer.
Trilobiter var en framgångsrik djurgrupp som fanns på jorden i ca 300 miljoner år. Det är fortfarande något oklart om varför trilobiterna dog ut. Utdöendeprocessen pågick under en längre tid. Emellan de geologiska perioder som trilobiterna levde, skedde flera omfattande massutdöenden men de följdes även av återhämtning och diversifieringar av nya arter. Det var det största massutdöendet i jordens historia och det är mycket troligt att trilobiterna dog ut på grund av att levnadsvillkoren på jorden blev mycket hårda av flera anledningar.