Fossil av ammonit

Ammoniter var marina blötdjur, nära släkt med dagens bläckfiskar, som levde inuti spiralformade, kammarlindade skal. De var aktiva rovdjur i forntidens hav och använde sannolikt sina tentakler för att fånga fiskar, kräftdjur och andra smådjur. Genom att reglera gas- och vätskeinnehållet i skalets kammare kunde de kontrollera sin flytförmåga och röra sig upp och ner i vattenmassan. De framförde sig genom att pressa ut vatten ur en rörformad sifon. Ammoniterna befolkade många olika marina miljöer, från grunda kustområden till djupare vatten, och fanns i världens alla hav under sin storhetstid.

180 miljoner är gammal fossil av ammonit hittad i Frankrike.

Dessa fascinerande djur levde under en enorm tidsperiod, från devon för cirka 400 miljoner år sedan fram till att de dog ut samtidigt som dinosaurierna för 66 miljoner år sedan. Under denna långa tid utvecklades tusentals olika arter med en häpnadsväckande variation i skalformer och storlekar. De flesta ammonitskal man hittar är några centimeter till någon decimeter stora, men det fanns jättearter vars skal kunde bli över en meter i diameter. Deras snabba utveckling och globala spridning gör att fossil av ammoniter är oerhört värdefulla för att datera bergarter.

Här är en ungefärlig bild av en ammonit i dess livsmiljö skapad med Gemini AI: 

Fossil av Mosasaurus

Mosasaurier var en grupp utdöda havslevande kräldjur som levde under den sena Krita-perioden, för cirka 92 till 66 miljoner år sedan. De var inte dinosaurier, utan snarare släkt med dagens varaner och ormar. Dessa reptiler utvecklades från landlevande förfäder och anpassade sig fullständigt till ett liv i havet, med strömlinjeformade kroppar, kraftfulla simfenor och en stark, paddelliknande svans för framdrift. 
        

Tandfossil från en mindre Mosasaurus.

Mosasaurier hade en global utbredning och deras fossil har hittats på alla kontinenter, inklusive Antarktis. De trivdes i de varma, relativt grunda haven som täckte stora delar av jorden under Krita. I Sverige har man funnit fossil av mosasaurier i Skåne och angränsande områden, vilket visar att även dessa nordliga breddgrader en gång var hem för dessa marina rovdjur.

Mosasaurier var toppredatorer i sina ekosystem. Deras kost varierade troligen beroende på art och storlek, men man tror att de åt fiskar, sköldpaddor, bläckfiskar och till och med andra marina reptiler. Vissa av de största arterna, som Mosasaurus hoffmanni, kunde bli upp till 17 meter långa och var därmed bland de största rovdjuren i havet under sin tid. Mosasaurierna dog ut i samband med det stora massutdöendet i slutet av Krita-perioden, som även drabbade de icke-flygande dinosaurierna.

 Ungefärlig bild på en Mosausurus i en tänkt miljö skapad med AI. 
            

Kvastfening

Tofsstjärtfisk[4] (Latimeria chalumnae), även blå kvastfening eller havstofsstjärt, är en fiskart som beskrevs av Smith 1939. Tofsstjärtfisken ingår i släktet Latimeria och familjen gombessor (Latimeriidae). IUCN kategoriserar arten globalt som akut hotad. Inga underarter finns listade. På engelska kallas den ofta coelacanth eller latimeria.

Bilder från Naturhistoriska museet i Göteborg 2006. 

           

Tofsstjärtfisk är den fiskart som ofta avses med "kvastfening", men egentligen omfattar kvastfeningar en grupp fossila fiskar med kvastfeniga extremiteter vilka dog ut för 70 miljoner år sedan. Denna kvastfening, som ofta har kallats levande fossil, har däremot aldrig hittats som fossil i sedimentära bergarter utan bara som levande fiskart utanför sydöstra Afrika (mest kring Komorerna). År 1997 upptäcktes dock ett bestånd i Indonesien som vissa auktoriteter kategoriserar som den egna arten Latimeria menadoensis.

            

            

1938 fick intendenten vid East London Museum i Sydafrika, Marjorie Courtenay-Latimer, via trålarkapten Hendrik Goosen information om en oigenkännlig fisk ombord på trålaren Nerine. På avstånd upptäckte hon en blå fena hon inte kunde identifiera.

             

           
Fisken hade fångats på fyrtio famnars djup utanför Chalumnaflodens mynning. Eftersom Goosen aldrig sett något liknande ringde han museet. Den fiskart hon sedermera fick se, och som uppenbarligen levt några timmar tidigare, hade fjäll som tydde på att det var en ganoid. Efter att inte funnit något liknande i referensmaterial tog hon kontakt med ordföranden för museets styrelse, medicine doktorn Bruce-Bays, som menade att det bara var en havsabborre. Courtenay-Latimer bad den dåvarande auktoriteten på fiskar, professorn i iktyologi, James Leonard Brierley Smith, komma och bese fisken. Tillsammans med inbjudan skickade hon med ett antal fiskfjäll och professorn anlände till East London efter bara någon dag. Smith bestämde att den 50 kg tunga fisken tillhörde en grupp som hittills bara varit känd som fossil, och som troddes vara utdöda sedan 70 miljoner år.

             

Fossil av Ortoceratit

Ortoceratiter är en ordning av bläckfiskar som levde för 400 miljoner år sedan, i Paleozoikum. De hade ett rakt eller svagt svängt, spetsigt skal.

             

Ortoceratit i Fossilmuseet på Storgatan i Ulricehamn 2 maj 2006

                   

Ortoceratiterna antas ha varit snabbsimmande rovdjur som simmade bäst med spetsen framåt, men även kunde simma bakåt. Vid simningen fylldes de främre kamrarna av sifonen med kalkspat, i allmänhet i skalets undre del som en balanserande köl.

            

I Sverige förekommer fossil av Orthoceratidae, en familj med en tunn centralt placerad sifon och Endoceratider, en familj med en kraftig, mot skalets nedre del placerad sifon och Actinoceratider med en kraftig sifon som sväller ut i den enskilda kamrarna. Fossil av ortoceratiter påträffas i Sverige i kalksten från ordovicium i Västergötland, Östergötland, Närke, Dalarna, Jämtland och på Öland, samt i lager från silur på Gotland och i Skåne.

                 

 Ortoceratit. Bild från Wikipedia.

         

Fossil av Trilobit

Trilobiter är en utdöd havslevande djurgrupp som levde under tidsperioderna som sträckte sig emellan Kambrium och Perm (för ca 560–250 miljoner år sedan), alltså i cirka 300 miljoner år. De enda spåren av trilobiter som finns i dag är fossil och spårfossil. Trilobiterna tillhörde leddjuren och var en mycket artrik grupp: det finns omkring 4 500 släkten beskrivna med uppskattningsvis 50 000 arter. Sannolikt är detta aningen för många, antalet kommer antagligen att minska med ny forskning. 
               

Fossil av trilobit i Fossilmuseet på Storgatan i Ulricehamn 2 maj 2006.

En trilobit har fått sitt namn av att ryggsidans skal är indelat i tre lober, en välvd mittlob (rachis) och två sidolober (pleurallober), en på vardera sidan. Kroppen delas också upp i tre olika kroppssegment: cephalon, thorax och pygidium. Cephalon är trilobitens huvud och sitter längst fram. Dess mittdel är försedd med fåror och kallas glabella. Fårorna motsvaras av utskott (apodemer) på insidan av skalet, vilka fungerat som muskelfästen. På sidan av glabellan sitter kinderna där trilobiternas fasettögon vanligen var placerade. Vissa arter, särskilt de mindre, hade mycket stora ögon medan andra hade ögonen nästan helt tillbakabildade. Arter med dåligt utvecklade ögon levde förmodligen på så stort djup att solljuset inte nådde ner till dem. Kinden var hos de flesta arter delad av en facialsutur, utifrån vilken skelettet öppnade sig vid hudömsning.

             

Trilobiternas levnadsstrategier var mycket olika. Det fanns arter som kunde simma medan andra kröp omkring på havsbotten. Vissa former kunde även gräva ned sig i bottensedimentet. Gemensamt för samtliga arter är att alla hade en akvatisk livsstil. Vissa arter fanns på djupt vatten medan andra levde i grunda havsvikar. Trilobiter påträffas i sten där andra marina arter som urtida koraller och brachiopoder förekommer.

             

Trilobiter var en framgångsrik djurgrupp som fanns på jorden i ca 300 miljoner år. Det är fortfarande något oklart om varför trilobiterna dog ut. Utdöendeprocessen pågick under en längre tid. Emellan de geologiska perioder som trilobiterna levde, skedde flera omfattande massutdöenden men de följdes även av återhämtning och diversifieringar av nya arter. Det var det största massutdöendet i jordens historia och det är mycket troligt att trilobiterna dog ut på grund av att levnadsvillkoren på jorden blev mycket hårda av flera anledningar.

             

Här är en beskrivning av trilobiterna:

                

                 

Dinosaurier i Svenska mässan

Dinosaurieskelett från Ryssland visades upp på Dinosaurium i Svenska mässan i Göteborg i juli 2005. Det är bland annat Tyrannosaurus. 

               

Tyrannosaurus är ett släkte stora köttätande dinosaurier som tros ha levt i slutet av kritaperioden för cirka 68 till 65,5 miljoner år sedan. Den enda enhälligt accepterade arten i släktet är typarten Tyrannosaurus rex (nylatin för "kung tyrannödla"), förkortat T. rex, vars fossiler påträffats i Nordamerika. Tyrannosaurus rex beskrevs och namngavs av Henry Fairfield Osborn 1905 och är traditionellt erkänd som den mest kända dinosaurien genom historien.