Skara på medeltiden

Under tidig medeltid är Skara centrum för kyrkan och kungamakten. En storstad med omkring 700 invånare. Där finns bostadshus, verkstäder, fähus och visthusbodar av trä. Men dom bor trångt, hygienen är bristande och det stinker av avfall och gödsel. 

Skara är dock en blomstrande mötes- och marknadsplats. Under marknadsdagarna finns där köpmän, bönder och hantverkare men också munkar, kyrkans folk, barn, gycklare och djur. I vimlet hörs sånger och nya instrument som kommit från kontinenten. Kyrktornen reser sig över staden och är ett riktmärke för ditresande. 

           

                 

Fossil av Ortoceratit

Ortoceratiter är en ordning av bläckfiskar som levde för 400 miljoner år sedan, i Paleozoikum. De hade ett rakt eller svagt svängt, spetsigt skal.

             

Ortoceratit i Fossilmuseet på Storgatan i Ulricehamn 2 maj 2006

                   

Ortoceratiterna antas ha varit snabbsimmande rovdjur som simmade bäst med spetsen framåt, men även kunde simma bakåt. Vid simningen fylldes de främre kamrarna av sifonen med kalkspat, i allmänhet i skalets undre del som en balanserande köl.

            

I Sverige förekommer fossil av Orthoceratidae, en familj med en tunn centralt placerad sifon och Endoceratider, en familj med en kraftig, mot skalets nedre del placerad sifon och Actinoceratider med en kraftig sifon som sväller ut i den enskilda kamrarna. Fossil av ortoceratiter påträffas i Sverige i kalksten från ordovicium i Västergötland, Östergötland, Närke, Dalarna, Jämtland och på Öland, samt i lager från silur på Gotland och i Skåne.

                 

 Ortoceratit. Bild från Wikipedia.

         

Fossil av Trilobit

Trilobiter är en utdöd havslevande djurgrupp som levde under tidsperioderna som sträckte sig emellan Kambrium och Perm (för ca 560–250 miljoner år sedan), alltså i cirka 300 miljoner år. De enda spåren av trilobiter som finns i dag är fossil och spårfossil. Trilobiterna tillhörde leddjuren och var en mycket artrik grupp: det finns omkring 4 500 släkten beskrivna med uppskattningsvis 50 000 arter. Sannolikt är detta aningen för många, antalet kommer antagligen att minska med ny forskning. 
               

Fossil av trilobit i Fossilmuseet på Storgatan i Ulricehamn 2 maj 2006.

En trilobit har fått sitt namn av att ryggsidans skal är indelat i tre lober, en välvd mittlob (rachis) och två sidolober (pleurallober), en på vardera sidan. Kroppen delas också upp i tre olika kroppssegment: cephalon, thorax och pygidium. Cephalon är trilobitens huvud och sitter längst fram. Dess mittdel är försedd med fåror och kallas glabella. Fårorna motsvaras av utskott (apodemer) på insidan av skalet, vilka fungerat som muskelfästen. På sidan av glabellan sitter kinderna där trilobiternas fasettögon vanligen var placerade. Vissa arter, särskilt de mindre, hade mycket stora ögon medan andra hade ögonen nästan helt tillbakabildade. Arter med dåligt utvecklade ögon levde förmodligen på så stort djup att solljuset inte nådde ner till dem. Kinden var hos de flesta arter delad av en facialsutur, utifrån vilken skelettet öppnade sig vid hudömsning.

             

Trilobiternas levnadsstrategier var mycket olika. Det fanns arter som kunde simma medan andra kröp omkring på havsbotten. Vissa former kunde även gräva ned sig i bottensedimentet. Gemensamt för samtliga arter är att alla hade en akvatisk livsstil. Vissa arter fanns på djupt vatten medan andra levde i grunda havsvikar. Trilobiter påträffas i sten där andra marina arter som urtida koraller och brachiopoder förekommer.

             

Trilobiter var en framgångsrik djurgrupp som fanns på jorden i ca 300 miljoner år. Det är fortfarande något oklart om varför trilobiterna dog ut. Utdöendeprocessen pågick under en längre tid. Emellan de geologiska perioder som trilobiterna levde, skedde flera omfattande massutdöenden men de följdes även av återhämtning och diversifieringar av nya arter. Det var det största massutdöendet i jordens historia och det är mycket troligt att trilobiterna dog ut på grund av att levnadsvillkoren på jorden blev mycket hårda av flera anledningar.

             

Här är en beskrivning av trilobiterna:

                

                 

Vannamyst gruva

1,5 km sydväst om Olsfors i Västra Götaland finns denna lämning av en gruva. Där bröts fältspat som användes till tillverkning av porslin. Man vet inte exakt när den var aktiv, men det var troligen omkring 1700-talet. 

               

Stenen fraktades med oxar till Kungsbacka och Onsala där de skeppades vidare med fartyg till England. Transporten skedde på vinter då sankmarkerna var frusna. 

                

Man har i efterhand byggt upp rännan. Bilderna är från 29 april 2006. 

Ett gammalt vattenhjul.

Gruvan

            

Ållebergskragen

Ållebergskragen är ett fornminne från medeltiden och ett mästerverk i smideskonst. Den är en treringad guldhalskrage som påträffades 1827 i rasbranten nedanför en lodrät klippvägg vid norra sidan av Ållebergs ände i Karleby socken, Falköpings kommun, då två män var ute efter en lämplig sten att använda som spishäll. De personer som påträffade guldhalskragen var den före detta soldaten Lars Helgesson och bondsonen Gustav Sandsjö. Bonden som fann den trodde först att den var en mässingsbit.

Stigen på Ållebergs norra sida ganska nära fyndplatsen. Bild från april 2006.

Riksantikvarieämbetet antog först att kragen var gjord i Asien på grund av det enastående hantverket, ett antagande som man senare gick ifrån. Kragen är istället tillverkad i Norden, och man menar idag att kragen möjligen varit en del av Odenskulten. På vissa brakteater med praktöglor återfinns de vulstförsedda rören med fin filigranornamentik. 105 stycken millimeterstora figurer är infogade mellan halskragens rör, och man anser att om man har klarat att tillverka de små guldgubbarna, så har man också kunnat göra dessa de millimeterstora figurerna. 

               

Minnessten vid fyndplatsen. Bild från april 2006.

Kragen dateras till folkvandringstid, 400 - 550 e.Kr. Ållebergskragen väger 612 gram och guldhalten är 22 karat. Såsom ovan nämnts är kragen tillverkad av tre guldrör omlindade med guldtråd i filigranteknik och pryds med 105 små figurer. När den ännu var hel fanns det 137 stycken. Kragen har gångjärn i nacken och en låsmekanism fram. Ållebergskragen förvaras i Guldrummet i Historiska museet tillsammans med de två andra bevarade guldhalskragarna, den femringade Färjestadskragen och den sjuringade Mönekragen. En kopia finns på Falbygdens museum.

             

Ållebergskragen. Bild från Wikipedia.

              

           

             

Vykort från Tanum

Det här köptes i Tanum i april 2006 och visar hällristningarna i Vitlycke och kanske nåt mer ställe. 

           

Vitlyckes hällristningar i Tanums kommun, Bohuslän är daterade till den skandinaviska bronsåldern, ca 1700–300 f.Kr. De ingår tillsammans med övriga närliggande hällristningsfält i hällristningsområdet i Tanum i Unescos världsarvslista över omistliga fornlämningar.

                

Den största hällen, Vitlyckehällen, är 22 meter lång och har ca 500 inhuggna figurer varav många är skålgropar och skeppsbilder. Ett av motiven är det så kallade Brudparet, en man och en kvinna som håller om varandra och intill dem en mansfigur med en rest yxa. Enligt en teori handlar det om ett rituellt bröllop. Bland övriga ristningar finns en av ett djur som tros vara en blåval. Havsdjur är annars sällsynta bland hällristningar. 

             

I närheten av hällen finns fyra mindre hällar och två gravrösen från äldre bronsålder.

           

Minnessten vid väg 102

Vid riksgränsen mellan Norge och Sverige öster om Strömstad. Bild från 25 april 2006. 

                  

               

Vägen byggdes ut 1883. Från samma tid är tullstationen som fungerade i Håvedalen fram tills den lades ned 1962. Den var fram till 1924 inrymd i ett vanligt bostadshus (vilket finns kvar), då en nybyggd tullstation nere vid vägen öppnades. Det byggdes också ett bostadshus för tullpersonal, med tidstypisk klassicistisk kolonnförsedd portal.

            

Vägens utbyggnad samt tullstationen innebar ett uppsving för den egentligen ganska avlägset belägna dalgången. Mellan 1936 och 1960 fanns här en Konsumaffär och som mest var det tre affärer här. I ”Strudane”, den lilla magasinsliknande byggnaden på norra sidan om vägen, strax före gränsen, såldes bl a arbetskläder åt stenarbetare.

              

Håvedalen ligger utmed vägen mellan Skeebygden och Bärby gård, och redan på 1661 års karta finns en vägsträckningen utritad. Dåvarande vägen gick lite söder om dagens väg, över Alemarken och förbi Halvarstenen. Detta var naturligtvis inte vad vi idag menar med "väg", snarare en stig.

              

            

Berby herrgård i Norge

Berby är en herrgård i Haldens kommun i Østfold. Den ligger i Berby landskapsvårdsområde vid Enningdalsån söder om Iddefjorden. 

                    

Berby herrgård 25 april 2006.

I gårdens omgivningar finns stenåldersboplatser, bronsåldershögar, järnåldersgravar och byslott. De äldsta skriftliga källorna är från 1344, då under namnet Bærbear. Gården var kronoegendom fram till 1626 och ägdes senare av bland andra släkterna Nettelhorst, Bagge, Wiel och Golden. Från 1639 till 1844 hade gården sätesgårdsprivilegier, och den var centrum för familjen Wiels stora skogsgård fram till 1800-talet. Den nuvarande huvudbyggnaden är från 1854. Den 12 september 1808, under dansk-svenska kriget, ägde en hård skärmytsling rum på gården mellan norska trupper under major Krebs och svenska spaningstrupper. Berby såldes senare till familjen Golden, och en trädgårdsskola drevs där i början av 1900-talet.

             

             

Hällristningen vid Hamburgsund

Innehåller skepp och några andra figurer. 

               

               

Ungefärlig karta. Jag har skrivit 1,5 km sydöst om Hamburgsund vid vägen till Kville.  

                           

             

Centralstationen i Göteborg då och sen

Fotad på samma plats med 165 års mellanrum. Den öppnade 1858 så den var ganska ny i den vänstra bilden. 

                                 1858                                                     6 november 2023

           

På 1830- och 1840-talen började järnvägar byggas i en del länder i Europa, men i Sverige tvekade man inför kostnaderna. I början av 1850-talet beslutade dock staten att anlägga några huvudbanor, bland annat Göteborg–Stockholm. Denna järnvägs första sträcka var Göteborg–Jonsered som invigdes den 1 december 1856, en av de första i Sverige.

              

Mellan Göta älv och den gamla landsvägen, byggdes det första stationshuset — provisoriskt till att börja med — och hit flyttade 1855 en tillförordnad stationschef, en maskiningenjör, en tillförordnad bokförare, en biljettförsäljare samt en tillförordnad konduktör. I ett hus vid Lilla Bommen inrättades "JernvägsBureaun" med chefen, överste Nils Ericson samt två ingenjörer, en kamrer, en materialförvaltare, en ritare, två bokhållare och en vaktmästare. I Hypoteksföreningens hus vid Gustaf Adolfs torg inhystes kassören, det juridiska ombudet samt läkaren. Sammanlagt sexton personer, fördelade på tre byggnader. Två spår ledde in till bangården och ett spår var utdraget till Lilla Bommens hamn.

             

Stationshuset är byggt på resterna av bastionen Johannes Rex och ravelinen Prins Fredrik, utanverk till den tidigare stadsmuren. Det gamla kvartersnamnet var Kvarteret 9 Nye Port, och det nuvarande är kvarteret Drottningtorget. Centralstationen hette ända in på 1900-talet Statens järnvägsstation, för att kunna skilja den från Göteborgs tre övriga järnvägsstationer. På centralstationens plats stod tidigare Blomster-Jöran, det var namnet i folkmun på den skampåle som fanns utanför det dåvarande länshäktet.

           

Byggnaden uppfördes för Västra stambanan 1856–1857, efter ritningar av Adolf Wilhelm Edelsvärd, känd som chefsarkitekt för Statens Järnvägars arkitektkontor 1855–1895. Från början fanns det i stationsbyggnadens bottenvåning en stor vestibul och två väntsalar samt restauranger; en för första och andra klass och en för tredje klass. Här fanns även rum för polis samt ett diligenskontor. I den norra delen av stationsbyggnaden var det en banhall där tågen körde in och passerade ut på den nuvarande Nils Ericsonsplatsen. Norrut fanns det verkstäder och godsmagasin samt ytterligare spår. Av byggnadens utsmyckningar togs mycket bort på 1870-talet då huvudbyggnadens tak ändrades och fick sin nuvarande branta form. 

Jag tar med de lösa bilderna också om nån vill spara dom: 

               

               

Domarringen i Vrångstad vid Bottna

Bild från 2006

 Bild från 2009

    

Domarringens läge: 

                    

             

Hällristningen i Gisslegärde

Belägen 3 km nordöst om Bottna i mellersta Bohuslän. Den föreställer ett skepp och här ska även finnas skålgropar. 

                             

               

Olika teorier har framförts hur dessa tidiga båtar såg ut. Grunden är ursprungsbåten som bevisligen var den enkla urholkade stocken från stenåldern som man sen byggde vidare på. Bronsåldersbåten på de flesta hällristningar, med det karakteristiska utseendet av en "släde" på medar, är enligt vissa teorier en utveckling av stockbåten försedd med utriggare för att öka sidostabiliteten där "meden" undertill, utgör utriggaren som är förbunden med själva skrovet eller stocken med ett större eller mindre antal tvärgående strävor. 

           

Det finns belagt från utgrävningar av senare tiders bosättningar att man också gjort "tandembåtar" av två lika stora stockbåtar tätt intill varandra som förenades med tvärgående strävor likt en hoptryckt katamaran vilket ger betydligt högre sidostabilitet och bärighet än enbart ett skrov. Om utriggare användes var det naturligtvis i hög grad kännetecknande för föremålet "båt" för bronsåldersmänniskan. Ytan mellan skrov och utriggare kunde utnyttjas som en lastyta vilket vissa båtavbildningar antyder där man huggit in många strävor mellan skrov och utriggare eller ristat "kryss" mellan skrov och utriggare. 

            

Utriggaren är på de flesta hällristningar inte försedd med några utsmyckningar utan bara uppåtböjd i ena eller båda ändar. Skrovet där besättningen förmodligen satt på knä, som visas på en del hällristningsbåtar i Tanum, är däremot i de mer detaljrika avbildningarna i de flesta fall försedd med större uppåtböjda strävor, främst i den ena änden, förmodligen i fören på båten, som avslutats med någon typ av djurhuvud, ofta med horn som utsmyckning. De flesta är eniga om att de vertikala streck som huggits in likt en kam utgör besättningen som sitter på rad efter varandra i skrovdelen vilket belagts av att på vissa avbildningar är de enkla strecken försedda med en avslutande rund del som man tolkat som en människas huvud. Att man i vissa fall huggit in oproportionerligt många i besättningen, upp till fler än 40 personer är en underlighet som förklarats som fantasiavbildningar. Den storlek på farkost kunde man rimligen inte tillverka på bronsåldern.

              

Vallby friluftsmuseum i Västerås

Vallby friluftsmuseum började anläggas 1921 och drivs idag av Västerås stad. Museet visar miljöer från både stad och landsbygd, varav den äldsta är från 1600-talet. Inom området finns bevarade trä- och stenhus från stad och land, utrotningshotade lantrasdjur, odlingar av kultur- och prydnadsväxter samt konsthantverk. Och där finns skådespelare i tidsenliga kläder som gör uppvisningar. Idag är Vallby friluftsmuseum ett av Sveriges största friluftsmuseer med ett 40-tal byggnader.

               

De översta utomhusbilderna är från 19 april 2006: 

                  

                 

                                  

Bilder från 2015 på interiörer:  

                 

Arbetarbostadens byggnad låg ursprungligen vid Gamla Bryggerigatan i Västerås och flyttades till museet 1938. På bottenvåningen ligger en lägenhet om ett rum och kök som visar inredningen från omkring 1910. På övre våningsplanet finns ytterligare en bostad dock utan möbler.

Arbetarbostaden från omkring 1910.

Bondgården på Vallby friluftsmuseum är en typisk västmanländsk bondgård med totalt fjorton byggnader. Mangården uppfördes på 1700-talet och stod ursprungligen i Munktorps socken. I gårdens helgdagsstuga finns väggmålningar från 1770. Bland övriga byggnader märks en loftbod, en stolpbod, undantagsstuga, portlider, stall, fähus och husbehovssmedja.

Museets byskola byggdes 1877 och stod i Nora socken. I klassrummen kunde upp till 20 barn få sin undervisning. Men elevantalet varierade mellan sex och 30. Skolan lades ner 1926 och flyttades till museet 1982. Interiören härrör från omkring 1910. Till skolan hör även en skolträdgård med grönsaker som var vanliga kring sekelskiftet 1900. 

            

Karta: 

             

               

Kungsportsavenyn i Göteborg då och sen

Gatuliv på 1800-talet till vänster och 27 maj 2017 till höger. 

                     

Äskhults by i vinterskrud

Äskhults by är ett kulturreservat på krönet av en skogbevuxen höjd i Förlanda socken i Kungsbacka kommun. Den består av fyra gårdar och elva byggnader från 1600–1800 talen, vilka ligger runt det lilla bytorget från 1700-talet. 

          

Byn har numera inga boende kvar och är bevarad i historiskt skick. Den består av fyra gårdar och den skiftades på ett sådant sätt att husen inte behövde flyttas, vilket har gjort att den bevarat sin gamla struktur. Den sista boende dog 1964 och genom lobbying under 1940- och 1950-talen kom byn att bevaras.

        

Bilder från 27 februari 2006.

               

               

               

            

             

                  

             

             

Gåtor från förr

Förr i tiden, före radion, TV:n, Internet så satt folk runt eldstaden, berättade historier och klurade på gåtor. Vissa av dem har blivit bevarade in till vår tid. Svaren finns längst ner. 

         

1.

När man behöver det, då kastar man det. När man inte behöver det, då tar man upp det.

2.

Vem är om morgonen fyrbent, om middagen tvåbent och på kvällen trebent?

3.

Den går och går och vart den går fyller den igen sina spår.

4.

Stubbe statt, jungfru satt, tio drar de fyra.

eller

Stolpar stå, böljor gå, tio drar fyra.

5.

Vad dansar på gården efter sin död?

6.

Svarta hönan ligger över röda ägg

7.

Går och går, dansar om på golvet, ställer sig i ett hörn och skäms.

8.

Vad är det som går fram och tillbaka och skär svarta skivor?

9.

Två huvuden, sex fötter, tio tår, blott fyra fötter rör sig…

10.

Vad är det tyngsta träet på jorden?

11.

Två löper före, är alltid före, två löper efter, är alltid efter. Hur fort de löper kan de aldrig hinna upp varann.

12.

Vem går med fyra skor samtidigt?

13.

Drar och åker på samma gång.

14.

Vad är det som går runt en äng utan att bli trött?

15.

Vem är det som först går genom kyrkdörren?

16.

Vad är det som sitter i ett hörn men ändå åker jorden runt?

17.

Vad blir kortare och kortare ju mer man drar på den?

Svar:

1.

När man behöver det, då kastar man det. När man inte behöver det, då tar man upp det.

(ankaret, Karlskrona).

2.

Vem är om morgonen fyrbent, om middagen tvåbent och på kvällen trebent?

(människan som barn, fullvuxen och som gammal med käpp. Allmän)

3.

Den går och går och vart den går fyller den igen sina spår.

(Synålen, Bohuslän)

4.

Stubbe statt, jungfru satt, trio drar de fyra.

(Flicka mjölkar ko, Småland)

5.

Vad dansar på gården efter sin död?

(det vissna lövet, Linköping)

6.

Svarta hönan ligger över röda ägg

(En gryta som står på glöden, allmän)

7.

Går och går, dansar om på golvet, ställer sig i ett hörn och skäms.

(Kvasten, allmän)

8.

Vad är det som går fram och tillbaka och skär svarta skivor?

(plogen, Motala)

9.

Två huvuden, sex fötter, tio tår, blott fyra fötter rör sig…

(häst och ryttare, Skåne)

10.

Vad är det tyngsta träet på jorden?

(oket, Småland)

11.

Två löper före, är alltid före, två löper efter, är alltid efter. Hur fort de löper kan de aldrig hinna upp varann.

(vagnshjul, allmän)

12.

Vem går med fyra skor samtidigt?

(hästen, Ludvika)

13.

Drar och åker på samma gång.

(seglet, allmän)

14.

Vad är det som går runt en äng utan att bli trött?

(gärdesgården, Ångermanland)

15.

Vem är det som först går genom kyrkdörren?

(nyckeln, allmän)

16.

Vad är det som sitter i ett hörn men ändå åker jorden runt?

(frimärket, Småland)

17.

Vad blir kortare och kortare ju mer man drar på den?

(Cigarren, Skellefteå)

               

Hagadösen

Hagadösen finns 1,5 km sydöst om Tegneby på Orust. Den är en av Bohusläns mest kända gravar från stenåldern. Den är byggd ca 2500 f.Kr. Vid en undersökning år 1915 påträffades bland annat bärnstenspärlor, ett hängsmycke av skiffer och en flintdolk.
              
Av de tre typerna stenkammargravar från den yngre sten-åldern (ca 3000 - 1500 f.Kr.), dös, gånggrift och hällkista, är dösen den äldsta. Den förekommer i Sverige endast i Skåne, Halland och Bohuslän. Den lilla kammaren täcks av ett enda stenblock. Högen där dösen står har ofta vid foten varit försedd med en krets av resta stenar.

Hagadösen 16 april 2006

                 

Nösslinge kyrka

Den medeltida timmerkyrkan i Nösslinge 20 km öster om Varberg i Halland, kanske byggd redan på 1200-talet, står kvar medan man vid den tiden vanligen byggde stenkyrkor utanpå de forna träkyrkorna. 

           

Byggnaden befann sig i dåligt skick och 1555 fick församlingen ett kungligt brev med befallning att den skulle rivas av denna anledning. Kyrkan fick emellertid stå kvar och biskopen upprepade rivningskravet vid sin visitation 1616. Församlingen blev därför till sist tvungen att grundligt bygga om kyrkan. Arbetet utfördes 1688 av timmermannen Börje Arvidsson från Varberg.

                 

Nösslinge kyrka 9 augusti 2005

Några bilder från interiören: 

Dekorationsmålningar i taket från 1812 av Jacob Magnus Hultgren. 

Altaruppsatsen är en snidad trärelief som föreställer Kristus på korset utförd 1707 av bildhuggaren Gustav Kilman.

Kyrkdörr av ek med järnbeslag. 1400-talet. 

Dopfunten från 1200-talets slut är av granit och består av tre delar. Höjd 95 cm. Cuppan är cylindrisk med skrånande undersida. Skaftet är cylindriskt. Foten är fyrkantig och trappad i två etager. Ett järnband är fäst runt cuppan. Dopfunten tillverkades i Funtaliden i Fagereds socken.

Träskulpturer från 1500-talet. Två biskopar och den heliga Barbara. 

               

                   

Dinosaurier i Svenska mässan

Dinosaurieskelett från Ryssland visades upp på Dinosaurium i Svenska mässan i Göteborg i juli 2005. Det är bland annat Tyrannosaurus. 

               

Tyrannosaurus är ett släkte stora köttätande dinosaurier som tros ha levt i slutet av kritaperioden för cirka 68 till 65,5 miljoner år sedan. Den enda enhälligt accepterade arten i släktet är typarten Tyrannosaurus rex (nylatin för "kung tyrannödla"), förkortat T. rex, vars fossiler påträffats i Nordamerika. Tyrannosaurus rex beskrevs och namngavs av Henry Fairfield Osborn 1905 och är traditionellt erkänd som den mest kända dinosaurien genom historien.