Göteborg omkring år 1700 och i nutid

En jämförelse mellan två bilder från ungefär samma plats med omkring 300 års mellanrum. 

Den övre bilden är från Erik Dahlbergs verk Suecia antiqua och är från ungefär 1690-1710. En unik bild som ger oss en föreställning om hur Göteborg såg ut på den tiden. Man ser Skansen Kronan, Skansen Lejonet, murarna vid vallgraven och kvarnen på Kvarnberget. 

Den undre bilden är från Redbergsparken 25 maj 2012. Ett helt annat utseende på staden. Det är andra proportioner på byggnaderna. Erik Dahlberg har överdrivit deras storlek ibland. Och det finns ibland med planerade ändringar som sedan inte genomfördes. 

           

               

Läget för den undre bilden: 

            

                  

Runstenen i Karleby

Texten på stenen lyder: "Tore skorpa reste denna sten efter Kättil, sin son, och efter Oluv, sin fosterdotter (fostermor)"

Runstenen har funnits på ungefär samma ställe åtminstone sedan 1600-talet, men restes upp på nuvarande plats 1936. Stenen uppmålades 1990.

             

Runstenen i Karleby söder om Mariestad 9 juni 2010

Tore skorpa, som reste stenen har även låtit resa ytterligare en sten efter sin son Kättil, Vg 11, som står omkring en kilometer ifrån denna sten, nära Leksbergs kyrkogård. Det är samma ristare som har utfört båda ristningarna, vilka har en mycket ovanlig komposition såtillvida att runinskriften inte på det vanliga sättet är inskriven i ormslingan, utan att inskrift och ornamentik är helt oberoende av varandra. Samma stilistiska mönster återfinns på Vg 15, som sannolikt är gjord av samma ristare. Oluv nämns dock bara i den här inskriften.

               

Av inskriftens uttryck (fo)stro kan man inte säkert förstå i vilket släktskapsförhållande Tore och Oluv stod till varandera. Fostra kunde betyda såväl fosterdotter som fostermor. Sammanhanget ger oss ingen ledtråd här. Tillnamn av typen skorpa var vanliga. De karakteriserade ofta sin bärare. Kanske Tore led av eksem.

                

Detalj med ormhuvud på runstenen. Ormen hade en magisk och övernaturlig innebörd under vikingatiden. Dels Midgårdsormen, dels Frigg som stod för läkande. 

Karta över runstenens läge: 

         

                

Kunglig björnjakt på Korsås 1886

Under Oscar II:s tid började kungajakterna i Bergslagen på Domänverkets marker. I början var Oscar II på besök hos hovmarskalken Patrik Reuterswärd som ägde Baggå bruk. Hos honom fick kungen för första gången pröva på jakt i form av älgjakt. Kungahuset fick för första gången egen jaktmark när Grönbo kronopark grundades 1888 i Bergslagen. Kronoparken Kloten bildades 1899 och då fick kungen tillräckligt med mark för att ordna årlig älgjakt. 

                     

               

Tåg användes för att komma ut till jaktområdet. Kungens privata tåg hette Blå tåget och var utrustat med sovvagnar. Det körde från Stockholm upp till Bergslagen. 

          

I Jädraås fanns Kungavagnen som tog kungen till skogarna mellan Gästrikland och Dalarna. Lyxvagnen byggdes i Norge 1883 och tog även med hans son Gustav V ut på jakt.  

           

Det tog en väldig tid att ordna pass och drev på grund av vägarnas dåliga skick. I vissa fall var det obefintliga vägar. Upp till 500 man ingick i drevkedjan.

        

Prins Wilhelm berättade avslöjande: "Bakom farfar i skärmen satt landets skickligaste skytt, Erik von Eckermann, på grund av sitt yviga skägg kallad Waldteufel". Eckermann sköt så snart kungen avlossat sin bössa och gratulerade Oscar när bytet föll med "Ett vackert skott ers majestät".

              

Runstenen vid Stora Ek

Cirka 3 km söder om Mariestad finns denna runsten som kanske dateras till år 970. Texten på stenen lyder: ”Udd skald reste denna sten efter Torsten sin son och gjorde en stenbro för honom. Han ägde tre gårdar i hammarskifte och trettio marker innestående hos Erik. 

Eftersom fadern Udd ensam rest stenen efter sonen Torsten är det sannolikt att denne var barnlös. Udd har då ärvt sonens ansenliga förmögenhet. Termen "hammarskifte" förekommer i de äldsta landskapslagarna, men utan någon redogörelse för detta vårt äldsta landskiftes beskaffenhet.  

Stenen står sannolikt nära sin ursprungliga plats. Vägen nedanför stenen var tidigare landsväg mellan Ek och Mariestad. I gammal tid utgjorde den en del av Eriksgatan. 

Runstenen vid Stora Ek 14 juni 2010.

            

             

                 

Herrgården i Stora Ek

En herrgård i Eks socken i Mariestads kommun i Västergötland som uppfördes efter ritningar av arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz. Herrgården ligger nära ett öppet odlingslandskap vid ån Tidan, cirka 1 mil söder om Mariestad. 

Huvudbyggnaden är av sten i två våningar och har två flyglar. Godset bildades i slutet av 1500-talet. Det tillhörde ett århundrade senare släkten Ulfsparre. 1725 innehades det av hovrättspresident Peter Scheffer, därefter hans son riksrådet greve Ulrik Scheffer, som dog där. Genom kapten Adolf Gerhard Lilliestierna överflyttades vid 1800-talets början fideikommissnaturen från Edö i Närke till Stora Ek. Godset gick sedan i arv inom släkten Lilliestierna in på 1990-talet då fideikommisset avvecklades.

            

Bild från 6 augusti 2004:

             

              
Huvudbyggnaden uppfördes av bröderna Carl Fredrik Scheffer och Ulrik Scheffer under åren 1757-1758. Adelcrantz utförde ritningarna till anläggningen, och den byggdes av hantverkare från Stockholm. Till sin hjälp hade Adelcrantz slottbyggmästaren Abraham Robsahm.

               

Anläggningen uppvisar en klassicistisk fasad som i sina proportioner föregriper börshuset i Stockholm av Erik Palmstedt. Den tar sin inspiration i Carl Hårlemans tradition där fasaden artikuleras med pilastrar i mittpartiets risalit som kröns av en tympanon. Dessutom binds huvudbyggnaden samman med de två flyglarna med rundande, täckta, kolonnader lika de på Kina slott. På detta sätt bildas en elegant förgård, en cour d'honneur.

                      

Här kan man kika mer på omgivningarna genom att dra bilden och klicka sig fram:

                 

            

Karta:           

          

                 

Östra Hamngatan i Göteborg då och sen

Två bilder tagna från samma plats med omkring 125 års mellanrum. 

            

Till vänster är Östra Hamnkanalens södra del från Stora Hamnkanalen till Kungsportsplatsen fortfarande kvar. Den lades igen från mars till juni 1898, då den ökande trafiken krävde mer utrymme.

             

Under 1890-talet var kjolarna smalare, och dess vidd mer jämnt fördelad runt kroppen. Då var blusen särskilt populär: den var då heltäckande, med hög hals och krage, med långa ärmar och vida puffärmar, så kallade fårbogsärm, ovanför armbågen. Den typiska 1890-talsmodet var att bära en sådan blus till en rak långkjol med skärp och hatt. 

           

Till höger syns ett modernt gatuliv så som det var 2017 med flanörer och buss 50 som är på väg till Kallebäck. 

             

Klicka på bilden så blir den kanske större.

             

                         1890-talet                                                     27 maj 2017

               

Lasse i bergets grotta

Lasse i bergets grotta är en av Kinnekulles märkligaste sevärdheter. Här bodde Sveriges sista grottmänniska - Lars Eriksson. Honom rådde inte ens grevarna och baronerna på. Vid ett besök i grottan är det svårt att föreställa sig hur någon frivilligt kunnat ha den som sin bostad. Det är trångt och fukten från bergväggen rådde inte ens elden från spisen på. Men faktum är att här levde Lasse och hans hustru Inga i nästan 30 år.

            

Lasse i bergets grotta 4 augusti 2004 

Så var han också en märklig man, denne Lasse. Han drevs av en enorm frihetslängtan, äventyrslusta och en närmast manisk passion för jakt. Inga harar eller rävar gick säkra när Lasse var på jakthumör - och det var han nästan ständigt. Lasse var en legend som jägare redan under sin livstid.

              

Han spårade lätt upp sitt byte och nedlade det med hundraprocentig träffsäkerhet. Han tillverkade själv sina bössor. Inte heller dög det med köpt hagel. Lasse gjorde eget av spikar och annan järnskrot.

                

Det var inte bara djuren som hamnade i skottlinjen. Bössan åkte snabbt ner från väggen när ovälkomna gäster närmade sig grottan. Lasse hade ett häftigt humör och många besökare har vänt vid åsynen av bössmynningen.

             

Dräpande svar Lasse gick inte ur vägen för någon. Inte heller Kinnekulles grevar lyckades sätta sig över den excentriske mannen i skogen. Och sa någon något till Lasse som han uppfattade som kränkande kom omedelbart ett dräpande svar. snabbtänkheten och slagfärdigheten var det inget fel på.

Han hade ett par riktiga vänner som han gärna besökte, annars höll han sig mest för sig själv. Och till Lidköping begav han sig bara för att köpa sitt brännvin.

Lars Eriksson föddes den 17 november 1828 i Skälum. Under ungdomsåren arbetade han som dräng på gårdarna, men vantrivdes. Sedan tog han längtan efter jakt och frihet över och han arbetade bara i perioder.

Emellanåt försvann han helt från Husaby. Vad han gjorde vid dessa tillfällen är inte helt klarlagt. Men det sägs att han arbetade på andra håll i landet, bland annat i de norrländska skogarna. Det lär vara då som han lärde sig utstå hårda förhållanden - en förmåga som han verkligen kom att behöva under vintrarna i grottan. Livlig fantasi

Ett tag tjänstgjorde Lasse vid ett artilleriregemente i Stockholm. Om den tiden pratade han gärna och helst om sina möten med Karl XV. Fantasin var det inget fel på så om han verkligen träffade kungen eller inte lär ingen få reda på.

Men historien om Lasse i berget börjar egentligen på 1800-talet. Lasse och Inga hade ingen egen bostad, utan hyrde en stuga i Husaby av en släkting i en grannby. När släktingen skulle flytta tillbaka stod de utan hem. Lasse var sedan länge känd för sin egensinnighet. Därför ville ingen ha honom som hyresgäst. Det enda som återstod var fattighuset.

Lasse själv tycktes dock inte oroa sig. Frågade någon sa han bara att det ordnar sig. Varje morgon tog han sin bössa och begav sig uppåt ängarna. Inga, som var van att låta Lasse göra som han behagade, frågade inte vad han hade för sig. Men när han en dag bar iväg med hennes käraste ägodel - vävstolen var måttet rågat. Hon smög efter Lasse. Vad hon fick se höll på att knäcka henne helt. Lasse hade murat en stuga under ett stort utskjutande klippblock. Berget utgjorde tak och väggar. Det fanns både fönster och skorstenar. Av vävstolen fanns däremot inte mycket kvar. Den hade Lasse gjort dörrposten av. Bosatte sig i grottan

Inga fick som vanligt ge sig och de bosatte sig i grottan. Grottan var spartanskt inredd. Mot bergväggen hade Lasse ställt några brädor, täckta med tidningspapper för att skydda mot den värsta fukten. Under hösten och vintern var dock papperet svart av fukt.

Vid väggen stod en säng och en enkel soffa. Under fönstret stod ett grovt bord och ett par stolar. Det var Lasses arbetsbord när han gjorde bössor eller band korgar. Här bodde alltså Lasse och Inga i nästan 30 år.

Inga dog 2/6 1908. Två år senare började Lasses krafter att sina. Han blev allt sämre och hämtades mer eller mindre med våld till fattighuset 1910. Där dog han den 4 april samma år.

Bara några dagar efter Lasses död började Husabyborna plundra grottan. Plundringen övergick i ren vandalisering. De som Lasse retat genom åren hämnades på detta sätt när han inte längre kunde göra dem något. I stort sett hela grottan revs ner, men har sedan renoverats flera gånger.

             

Karta: 

           

Hällristningen i Bjørnstad i Norge

Bjørnstadskeppet är en mycket känd hällristning och unik i sitt slag. Den består av en stor och två mindre skeppsristningar. Bjørnstadskeppet är monumentalt på sin vertikala klippvägg. Den stora ristningen är cirka 4 x 1,5 meter, och är förmodligen norra Europas största skeppsristning. De två små figurerna är cirka en meter långa.

          

Häst och vagn hade stor betydelse, men framförallt var skeppen viktiga. Bland hällristningarnas motivvärld från bronsåldern cirka 1000 f.Kr. är skeppsbilder en framträdande figurtyp i flera varianter och dom är återgivna på åtskilliga hällristningar och skeppssättningar.

Det är troligt att det var skeppen som möjliggjorde den för tiden med europeiska mått mätt, och med undantag av de grekiska öarna, tämligen utvecklade nordiska bronsålderskulturen.

                    

Bjørnstadskeppet 29 juli 2004

             

             

            

Stenbron i Sparsör

Den här bron över Viskan byggdes i slutet av 1820-talet av Per Andersson från Kråkås i Sandhult. Valvens spännvidd är 6,2-6,7 meter. I folkmun kallades bron för Örebro. Före den här bron ska det ha funnits en träbro i slutet av 1600-talet.

            

 Stenbron i Sparsör 28 juli 2004.

Min bild visar inte hela bron så här är en vy från andra sidan: 

             

Karta: 

             

Gånggriften i Massleberg

7 km öster om Strömstad finns detta fornminne. Det är en megalitgrav som består av stora stenblock, vilka är ställda så att de bildar en gravkammare och en tvärställd gång som leder in till kammaren.

Gånggrifterna ersatte dösarna och uppfördes runt 3350–3200 f Kr, varefter de användes under några sekler, men fynd har visat att man spontant eller periodvis ofta har använt gravkamrarna under senneolitikum och stenålderns slut vilket är detsamma som hällkistornas tid. Därtill har man sporadiskt gjort begravningar i högen eller i kammaren samt dess gång ända fram till järnåldern. I främst kammaren har man hittat obrända skelettdelar och en del enklare föremål från den primära perioden som sträcker sig till omkring år 2900 f.Kr. samt spridda fynd från efterföljande perioder.

               

Gånggriften i Massleberg 27 juli 2004

      

Karta: 

       

                

Hagakyrkan i Göteborg då och sen

Två bilder från samma plats med omkring 160 års mellanrum. Uppförandet av Hagakyrkan påbörjades 1856 och slutfördes 1859.

                           

                          1859-1862                                                  28 maj 2017