Ållebergskragen

Ållebergskragen är ett fornminne från medeltiden och ett mästerverk i smideskonst. Den är en treringad guldhalskrage som påträffades 1827 i rasbranten nedanför en lodrät klippvägg vid norra sidan av Ållebergs ände i Karleby socken, Falköpings kommun, då två män var ute efter en lämplig sten att använda som spishäll. De personer som påträffade guldhalskragen var den före detta soldaten Lars Helgesson och bondsonen Gustav Sandsjö. Bonden som fann den trodde först att den var en mässingsbit.

Stigen på Ållebergs norra sida ganska nära fyndplatsen. Bild från april 2006.

Riksantikvarieämbetet antog först att kragen var gjord i Asien på grund av det enastående hantverket, ett antagande som man senare gick ifrån. Kragen är istället tillverkad i Norden, och man menar idag att kragen möjligen varit en del av Odenskulten. På vissa brakteater med praktöglor återfinns de vulstförsedda rören med fin filigranornamentik. 105 stycken millimeterstora figurer är infogade mellan halskragens rör, och man anser att om man har klarat att tillverka de små guldgubbarna, så har man också kunnat göra dessa de millimeterstora figurerna. 

               

Minnessten vid fyndplatsen. Bild från april 2006.

Kragen dateras till folkvandringstid, 400 - 550 e.Kr. Ållebergskragen väger 612 gram och guldhalten är 22 karat. Såsom ovan nämnts är kragen tillverkad av tre guldrör omlindade med guldtråd i filigranteknik och pryds med 105 små figurer. När den ännu var hel fanns det 137 stycken. Kragen har gångjärn i nacken och en låsmekanism fram. Ållebergskragen förvaras i Guldrummet i Historiska museet tillsammans med de två andra bevarade guldhalskragarna, den femringade Färjestadskragen och den sjuringade Mönekragen. En kopia finns på Falbygdens museum.

             

Ållebergskragen. Bild från Wikipedia.

              

           

             

Vykort från Tanum

Det här köptes i Tanum i april 2006 och visar hällristningarna i Vitlycke och kanske nåt mer ställe. 

           

Vitlyckes hällristningar i Tanums kommun, Bohuslän är daterade till den skandinaviska bronsåldern, ca 1700–300 f.Kr. De ingår tillsammans med övriga närliggande hällristningsfält i hällristningsområdet i Tanum i Unescos världsarvslista över omistliga fornlämningar.

                

Den största hällen, Vitlyckehällen, är 22 meter lång och har ca 500 inhuggna figurer varav många är skålgropar och skeppsbilder. Ett av motiven är det så kallade Brudparet, en man och en kvinna som håller om varandra och intill dem en mansfigur med en rest yxa. Enligt en teori handlar det om ett rituellt bröllop. Bland övriga ristningar finns en av ett djur som tros vara en blåval. Havsdjur är annars sällsynta bland hällristningar. 

             

I närheten av hällen finns fyra mindre hällar och två gravrösen från äldre bronsålder.

           

Minnessten vid väg 102

Vid riksgränsen mellan Norge och Sverige öster om Strömstad. Bild från 25 april 2006. 

                  

               

Vägen byggdes ut 1883. Från samma tid är tullstationen som fungerade i Håvedalen fram tills den lades ned 1962. Den var fram till 1924 inrymd i ett vanligt bostadshus (vilket finns kvar), då en nybyggd tullstation nere vid vägen öppnades. Det byggdes också ett bostadshus för tullpersonal, med tidstypisk klassicistisk kolonnförsedd portal.

            

Vägens utbyggnad samt tullstationen innebar ett uppsving för den egentligen ganska avlägset belägna dalgången. Mellan 1936 och 1960 fanns här en Konsumaffär och som mest var det tre affärer här. I ”Strudane”, den lilla magasinsliknande byggnaden på norra sidan om vägen, strax före gränsen, såldes bl a arbetskläder åt stenarbetare.

              

Håvedalen ligger utmed vägen mellan Skeebygden och Bärby gård, och redan på 1661 års karta finns en vägsträckningen utritad. Dåvarande vägen gick lite söder om dagens väg, över Alemarken och förbi Halvarstenen. Detta var naturligtvis inte vad vi idag menar med "väg", snarare en stig.

              

            

Berby herrgård i Norge

Berby är en herrgård i Haldens kommun i Østfold. Den ligger i Berby landskapsvårdsområde vid Enningdalsån söder om Iddefjorden. 

                    

Berby herrgård 25 april 2006.

I gårdens omgivningar finns stenåldersboplatser, bronsåldershögar, järnåldersgravar och byslott. De äldsta skriftliga källorna är från 1344, då under namnet Bærbear. Gården var kronoegendom fram till 1626 och ägdes senare av bland andra släkterna Nettelhorst, Bagge, Wiel och Golden. Från 1639 till 1844 hade gården sätesgårdsprivilegier, och den var centrum för familjen Wiels stora skogsgård fram till 1800-talet. Den nuvarande huvudbyggnaden är från 1854. Den 12 september 1808, under dansk-svenska kriget, ägde en hård skärmytsling rum på gården mellan norska trupper under major Krebs och svenska spaningstrupper. Berby såldes senare till familjen Golden, och en trädgårdsskola drevs där i början av 1900-talet.

             

             

Hällristningen vid Hamburgsund

Innehåller skepp och några andra figurer. 

               

               

Ungefärlig karta. Jag har skrivit 1,5 km sydöst om Hamburgsund vid vägen till Kville.  

                           

             

Centralstationen i Göteborg då och sen

Fotad på samma plats med 165 års mellanrum. Den öppnade 1858 så den var ganska ny i den vänstra bilden. 

                                 1858                                                     6 november 2023

           

På 1830- och 1840-talen började järnvägar byggas i en del länder i Europa, men i Sverige tvekade man inför kostnaderna. I början av 1850-talet beslutade dock staten att anlägga några huvudbanor, bland annat Göteborg–Stockholm. Denna järnvägs första sträcka var Göteborg–Jonsered som invigdes den 1 december 1856, en av de första i Sverige.

              

Mellan Göta älv och den gamla landsvägen, byggdes det första stationshuset — provisoriskt till att börja med — och hit flyttade 1855 en tillförordnad stationschef, en maskiningenjör, en tillförordnad bokförare, en biljettförsäljare samt en tillförordnad konduktör. I ett hus vid Lilla Bommen inrättades "JernvägsBureaun" med chefen, överste Nils Ericson samt två ingenjörer, en kamrer, en materialförvaltare, en ritare, två bokhållare och en vaktmästare. I Hypoteksföreningens hus vid Gustaf Adolfs torg inhystes kassören, det juridiska ombudet samt läkaren. Sammanlagt sexton personer, fördelade på tre byggnader. Två spår ledde in till bangården och ett spår var utdraget till Lilla Bommens hamn.

             

Stationshuset är byggt på resterna av bastionen Johannes Rex och ravelinen Prins Fredrik, utanverk till den tidigare stadsmuren. Det gamla kvartersnamnet var Kvarteret 9 Nye Port, och det nuvarande är kvarteret Drottningtorget. Centralstationen hette ända in på 1900-talet Statens järnvägsstation, för att kunna skilja den från Göteborgs tre övriga järnvägsstationer. På centralstationens plats stod tidigare Blomster-Jöran, det var namnet i folkmun på den skampåle som fanns utanför det dåvarande länshäktet.

           

Byggnaden uppfördes för Västra stambanan 1856–1857, efter ritningar av Adolf Wilhelm Edelsvärd, känd som chefsarkitekt för Statens Järnvägars arkitektkontor 1855–1895. Från början fanns det i stationsbyggnadens bottenvåning en stor vestibul och två väntsalar samt restauranger; en för första och andra klass och en för tredje klass. Här fanns även rum för polis samt ett diligenskontor. I den norra delen av stationsbyggnaden var det en banhall där tågen körde in och passerade ut på den nuvarande Nils Ericsonsplatsen. Norrut fanns det verkstäder och godsmagasin samt ytterligare spår. Av byggnadens utsmyckningar togs mycket bort på 1870-talet då huvudbyggnadens tak ändrades och fick sin nuvarande branta form. 

Jag tar med de lösa bilderna också om nån vill spara dom: 

               

               

Domarringen i Vrångstad vid Bottna

Bild från 2006

 Bild från 2009

    

Domarringens läge: 

                    

             

Hällristningen i Gisslegärde

Belägen 3 km nordöst om Bottna i mellersta Bohuslän. Den föreställer ett skepp och här ska även finnas skålgropar. 

                             

               

Olika teorier har framförts hur dessa tidiga båtar såg ut. Grunden är ursprungsbåten som bevisligen var den enkla urholkade stocken från stenåldern som man sen byggde vidare på. Bronsåldersbåten på de flesta hällristningar, med det karakteristiska utseendet av en "släde" på medar, är enligt vissa teorier en utveckling av stockbåten försedd med utriggare för att öka sidostabiliteten där "meden" undertill, utgör utriggaren som är förbunden med själva skrovet eller stocken med ett större eller mindre antal tvärgående strävor. 

           

Det finns belagt från utgrävningar av senare tiders bosättningar att man också gjort "tandembåtar" av två lika stora stockbåtar tätt intill varandra som förenades med tvärgående strävor likt en hoptryckt katamaran vilket ger betydligt högre sidostabilitet och bärighet än enbart ett skrov. Om utriggare användes var det naturligtvis i hög grad kännetecknande för föremålet "båt" för bronsåldersmänniskan. Ytan mellan skrov och utriggare kunde utnyttjas som en lastyta vilket vissa båtavbildningar antyder där man huggit in många strävor mellan skrov och utriggare eller ristat "kryss" mellan skrov och utriggare. 

            

Utriggaren är på de flesta hällristningar inte försedd med några utsmyckningar utan bara uppåtböjd i ena eller båda ändar. Skrovet där besättningen förmodligen satt på knä, som visas på en del hällristningsbåtar i Tanum, är däremot i de mer detaljrika avbildningarna i de flesta fall försedd med större uppåtböjda strävor, främst i den ena änden, förmodligen i fören på båten, som avslutats med någon typ av djurhuvud, ofta med horn som utsmyckning. De flesta är eniga om att de vertikala streck som huggits in likt en kam utgör besättningen som sitter på rad efter varandra i skrovdelen vilket belagts av att på vissa avbildningar är de enkla strecken försedda med en avslutande rund del som man tolkat som en människas huvud. Att man i vissa fall huggit in oproportionerligt många i besättningen, upp till fler än 40 personer är en underlighet som förklarats som fantasiavbildningar. Den storlek på farkost kunde man rimligen inte tillverka på bronsåldern.