Forsbacka herrgård

Forsbacka är en bruksherrgård i Mo socken i Åmåls kommun i Dalsland. Forsbacka hette i äldre tid Backen och 1691 uppfördes en stångjärnshammare där. Forsbacka bruk fick sitt privilegium 1694 och ägdes av släkten Linroth fram till 1788. 

Under 1800-talets växte bruket och genomgick en kraftig utbyggnad. På 1870-talet gick bruket i konkurs och smidesverksamheten lades ner 1884. Under en kort period under slutet av 1800-talet drevs en trämassefabrik i Forsbacka. År 1924 köptes gården av Åmåls kommun och sedan 1969 drivs anläggningen som golfklubb och herrgårdsbyggnaderna brukas som lokaler för Forsbacka GK samt för hotellverksamhet. År 2000 köpte Forsbacka Golfklubb hela anläggningen, byggnader, mark och skog, av Åmåls Kommun.

            

Bilder från 14 maj 2008. 

            

Herrgården består av två huvudbyggnader, en äldre från 1747 och en yngre från 1818. Den äldre mangårdsbyggnaden är byggd i 1 1/2 plan och det yngre i två hela plan. Båda är timrade och har klassicerande oljemålad panelarkitektur. Därtill finns en flygel från 1788, en visthusbod från 1791 och ett sädesmagasin i fyra våningar från 1775.

                         

Här kan man klicka sig fram och titta på husen och omgivningarna:  

                 

           

            

Gammal byrå / sekretär

1817 står det på den men jag är inte tvärsäker på att den är så gammal. 

                     

              

Hällristningarna i Litsleby

Litslebys hällristningar 2 km söder om Tanumshede i Bohuslän är daterade till den skandinaviska bronsåldern, närmare bestämt cirka 1800 – 1000 f.Kr. De ingår tillsammans med övriga närliggande hällristningsfält i hällristningsområdet i Tanum i Unescos världsarvslista över omistliga fornlämningar.

           

Hällristningslokalen i Litsleby 4 maj 2008

             

                  

För 3000 år sedan stod havet 15 meter högre än idag, och delar av Tanumsslätten var en stor havsvik. Klimatet i bronsålderns Bohuslän var trevligt, ungefär som i Sydfrankrike idag. Lövskogar med ek, alm, ask och lind växte täta. Björk och tall fanns också, men granen var sällsynt. 

         

Kring boplatserna öppnade sig vidsträckta betesmarker. Mot slutet av bronsåldern blev klimatet kyligare. 

Bronslur

Bronsåldersgården var ett storhushåll. Släktens olika generationer bodde tillsammans. Husen var stora, upp till 40 meter långa och 6-8 meter breda. 

Jordbruk, boskap och fiske gav den huvudsakliga näringen. Jakt och insamling av bär, frukt och nötter i skogen var viktiga komplement. Man jagade med pil och båge och fångade med nät och fällor. Bronsålderns tamdjur var ko, får, get, svin, hund och häst. Jorden plöjdes med årder, ett primitivt redskap av trä som drogs av oxar. De flesta arbetsredskapen gjordes av trä, ben och sten. 

Brons var en dyrbar maktsymbol. Den består av koppar och tenn, och fick importeras från olika delar av Europa. Brons användes framförallt till smycken och vapen. Bronsföremål hade en rituell betydelse, och påträffas oftast på offerplatser och i gravar. Endast det finaste var gott nog åt gudarna. Vapen och smycken, säd och boskap, vagnar och plogar offrades i sjöar och vattendrag. Troligen förekom även brännoffer. Mot slutet av hällristningstiden, i början av järnåldern, offrade man även människor. 

Det ser ut som att hällristarnas gudar, precis som asagudarna, hade egna ansvarsområden: en solgud, en havsgud, en fruktbarhetsgud osv. Under bronsåldern ändras gravskicket. Till skillnad från stenålderns släktgravar byggs nu stora rösen i majestätiska lägen uppe på bergstoppar, avsedda för en enda person. Makten hade koncentrerats på enskilda personer och ätten.    

            

                      

Plattformen där man kan se hällristningarna.

Här finns mer än 80 skepp. De två största är märkliga konstruktioner. Mellan relings- och köllinjerna sitter några runda sköldliknande figurer. I varje sköld finns ert antal fält som inte är huggna. En av sköldarna har sju fält, en nio och två har tretton fält. 

Så kallade domarringar, en gravtyp som var i bruk under sen bronsålder och tidig järnålder, består oftast av just sju, nio, elva eller tretton stenar. Skandinavien finns också gravar både från brons- och järnålder som byggts i form av skepp. Förmodligen finns här ett samband mellan skeppen och gravarna. Kanske var skeppen en bild av färden till dödsriket. 

                     

Domarringen i Vargön 2005

               

En av ryttarna på ristningen har en groteskt överdriven näsa och rider på en uppenbarligen svankryggig häst. Hela bilden verkar vara en karikatyr, avsedd att förlöjliga ryttaren. En annan ryttare har en betydligt ståtligare hållning. likhet med flera andra hällristningsryttare i Bohuslän vill denne visa sin skicklighet genom att rida stående på hästens rygg. Sådana konster har säkerligen varit uppskattade inslag i årliga festspel. Hans sköld är av en typ som var vanlig under tidig järnålder, vilket betyder att detta är en av de sista bilderna som gjordes på den här hällen. 

              

Tamhästen introducerades i Sydskandinavien någon gång mellan 3000 och 2000 f. Kr., och fick under bronsåldern stor betydelse inom mytologin. Under sten-, brons- och järnåldern förekom hästoffer. Som en del av riten åt man upp hästköttet medan huvud och underben offrades till gudarna i mossar och sjöar. När kristendomen infördes blev det tabu att äta hästkött eftersom prästerna betraktade det som en hednisk kvarleva. 

             

               

Störst av alla hällristningsfigurer i Skandinavien, kanske i världen, är Spjutguden, 2,35 meter hög, gjord sannolikt 1200-1000 f.Kr., mitt i bronsåldern. Vid denna tid förändras gravskicket i Norden, en process som redan börjat i övriga Europa. Tidigare hade den döde lagts i graven ihop med rika gåvor. Nu börjar man istället bränna sina döda. 

                   

Vissa forskare tolkar det förändrade gravskicket och storgudarnas uppträdande som ett religionsbyte. Några av gudarna skulle ha fått större inflytande och därför avbildats i ett överdådigt format, ibland tvärs över äldre figurer. I detta fall skulle det kunna röra sig om en företrädare till asaguden Oden, vars attribut var just spjutet. 

                       

                 

               

                   

Skepp är de vanligaste hällristningsfigurerna i Sverige. Besättningen symboliseras av de små korta bemanningsstrecken. Ibland ser vi bland de övriga bemanningsstrecken några krokliknande figurer vilka man tolkar som män som blåser i bronslurar. I några fall ser vi också tydligt återgivna män med hotfullt lyftade yxor.   

             

Olika teorier har framförts hur dessa tidiga båtar såg ut. Grunden är ursprungsbåten som bevisligen var den enkla urholkade stocken från stenåldern som man sen byggde vidare på. Bronsåldersbåten på de flesta hällristningar, med det karakteristiska utseendet av en "släde" på medar, är enligt vissa teorier en utveckling av stockbåten försedd med utriggare för att öka sidostabiliteten där "meden" undertill, utgör utriggaren som är förbunden med själva skrovet eller stocken med ett större eller mindre antal tvärgående strävor. Det finns belagt från utgrävningar av senare tiders bosättningar att man också gjort "tandembåtar" av två lika stora stockbåtar tätt intill varandra som förenades med tvärgående strävor likt en hoptryckt katamaran vilket ger betydligt högre sidostabilitet och bärighet än enbart ett skrov.