Aspebergets hällristningar

Hällristningarna finns 1,5 km söder om Taumshede i Bohuslän. Dom är daterade till den skandinaviska bronsåldern, närmare bestämt ca 1800–500 f.Kr. De ingår tillsammans med övriga närliggande hällristningsfält i hällristningsområdet i Tanum i Unescos världsarvslista över omistliga fornlämningar.

              

Bilder från 4 maj 2008: 

               

              

Den väldiga hällen vetter mot norr. Mängder med bilder är inhuggna relativt djupt i berget. Ett antal olika motivval finns. Sköldbärande krigare som höjer sina bronsyxor mot varandra, en man med enormt långt spjut och mängder med de skandinaviska hällristningarna så vanliga skeppsbilderna. Bland motiven finns också alldagliga scener såsom mannen som bearbetar jorden med ett årder bakom ett dragdjur samt en mängd bilder på olika djur. Över hela ytan finns dessutom skålgropar, runda fördjupningar vilka är den vanligast förekommande hällristningsbilden i Skandinavien. Skålgropar kan förekomma ensamma eller i grupp men finns också på hällristningsytor med andra motiv.

En bild från Aspeberget som det spekulerats mycket kring är scenen med människor som sitter eller står runt en fylld cirkel. De höjer sina händer i tillbedjande stil. Två kvinnor är markerade i helfigur på ena sidan av cirkeln. Någon säker förklaring på vad motivet åsyftar har inte kunnat uppställas.

        

                 

           

Hällristningarna vid Smedstorpet

Cirka 3 km söder om Tanumshede finns denna hällristningslokal. 

         

I likhet med hällristningen vid Fossum har den här ristningen med åtta ryttare framställts vid ett och samma tillfälle och av samma person, ett mycket ovanligt förhållande.
             
Fem av ryttarna bär spjut och rektangulära sköldar av keltisk typ. Dessa sköldar kom på modet under tidig järnålder. Den här ristningen kan därför dateras till cirka 300 f.Kr. Detta är alltså en av de sista hällristningarna som gjordes i Tanum. Trots det är det en av världens äldsta kända avbildningar av rytteri som bär sköld! Arkeologiska fynd av praktfulla betselbeslag visar att hästen var en statussymbol under brons- och järnåldern.

          

            

Den röda markeringen visar hällristningarnas läge:

             

             

Hällristningarna i Litsleby

Litslebys hällristningar 2 km söder om Tanumshede i Bohuslän är daterade till den skandinaviska bronsåldern, närmare bestämt cirka 1800 – 1000 f.Kr. De ingår tillsammans med övriga närliggande hällristningsfält i hällristningsområdet i Tanum i Unescos världsarvslista över omistliga fornlämningar.

           

Hällristningslokalen i Litsleby 4 maj 2008

             

                  

För 3000 år sedan stod havet 15 meter högre än idag, och delar av Tanumsslätten var en stor havsvik. Klimatet i bronsålderns Bohuslän var trevligt, ungefär som i Sydfrankrike idag. Lövskogar med ek, alm, ask och lind växte täta. Björk och tall fanns också, men granen var sällsynt. 

         

Kring boplatserna öppnade sig vidsträckta betesmarker. Mot slutet av bronsåldern blev klimatet kyligare. 

Bronslur

Bronsåldersgården var ett storhushåll. Släktens olika generationer bodde tillsammans. Husen var stora, upp till 40 meter långa och 6-8 meter breda. 

Jordbruk, boskap och fiske gav den huvudsakliga näringen. Jakt och insamling av bär, frukt och nötter i skogen var viktiga komplement. Man jagade med pil och båge och fångade med nät och fällor. Bronsålderns tamdjur var ko, får, get, svin, hund och häst. Jorden plöjdes med årder, ett primitivt redskap av trä som drogs av oxar. De flesta arbetsredskapen gjordes av trä, ben och sten. 

Brons var en dyrbar maktsymbol. Den består av koppar och tenn, och fick importeras från olika delar av Europa. Brons användes framförallt till smycken och vapen. Bronsföremål hade en rituell betydelse, och påträffas oftast på offerplatser och i gravar. Endast det finaste var gott nog åt gudarna. Vapen och smycken, säd och boskap, vagnar och plogar offrades i sjöar och vattendrag. Troligen förekom även brännoffer. Mot slutet av hällristningstiden, i början av järnåldern, offrade man även människor. 

Det ser ut som att hällristarnas gudar, precis som asagudarna, hade egna ansvarsområden: en solgud, en havsgud, en fruktbarhetsgud osv. Under bronsåldern ändras gravskicket. Till skillnad från stenålderns släktgravar byggs nu stora rösen i majestätiska lägen uppe på bergstoppar, avsedda för en enda person. Makten hade koncentrerats på enskilda personer och ätten.    

            

                      

Plattformen där man kan se hällristningarna.

Här finns mer än 80 skepp. De två största är märkliga konstruktioner. Mellan relings- och köllinjerna sitter några runda sköldliknande figurer. I varje sköld finns ert antal fält som inte är huggna. En av sköldarna har sju fält, en nio och två har tretton fält. 

Så kallade domarringar, en gravtyp som var i bruk under sen bronsålder och tidig järnålder, består oftast av just sju, nio, elva eller tretton stenar. Skandinavien finns också gravar både från brons- och järnålder som byggts i form av skepp. Förmodligen finns här ett samband mellan skeppen och gravarna. Kanske var skeppen en bild av färden till dödsriket. 

                     

Domarringen i Vargön 2005

               

En av ryttarna på ristningen har en groteskt överdriven näsa och rider på en uppenbarligen svankryggig häst. Hela bilden verkar vara en karikatyr, avsedd att förlöjliga ryttaren. En annan ryttare har en betydligt ståtligare hållning. likhet med flera andra hällristningsryttare i Bohuslän vill denne visa sin skicklighet genom att rida stående på hästens rygg. Sådana konster har säkerligen varit uppskattade inslag i årliga festspel. Hans sköld är av en typ som var vanlig under tidig järnålder, vilket betyder att detta är en av de sista bilderna som gjordes på den här hällen. 

              

Tamhästen introducerades i Sydskandinavien någon gång mellan 3000 och 2000 f. Kr., och fick under bronsåldern stor betydelse inom mytologin. Under sten-, brons- och järnåldern förekom hästoffer. Som en del av riten åt man upp hästköttet medan huvud och underben offrades till gudarna i mossar och sjöar. När kristendomen infördes blev det tabu att äta hästkött eftersom prästerna betraktade det som en hednisk kvarleva. 

             

               

Störst av alla hällristningsfigurer i Skandinavien, kanske i världen, är Spjutguden, 2,35 meter hög, gjord sannolikt 1200-1000 f.Kr., mitt i bronsåldern. Vid denna tid förändras gravskicket i Norden, en process som redan börjat i övriga Europa. Tidigare hade den döde lagts i graven ihop med rika gåvor. Nu börjar man istället bränna sina döda. 

                   

Vissa forskare tolkar det förändrade gravskicket och storgudarnas uppträdande som ett religionsbyte. Några av gudarna skulle ha fått större inflytande och därför avbildats i ett överdådigt format, ibland tvärs över äldre figurer. I detta fall skulle det kunna röra sig om en företrädare till asaguden Oden, vars attribut var just spjutet. 

                       

                 

               

                   

Skepp är de vanligaste hällristningsfigurerna i Sverige. Besättningen symboliseras av de små korta bemanningsstrecken. Ibland ser vi bland de övriga bemanningsstrecken några krokliknande figurer vilka man tolkar som män som blåser i bronslurar. I några fall ser vi också tydligt återgivna män med hotfullt lyftade yxor.   

             

Olika teorier har framförts hur dessa tidiga båtar såg ut. Grunden är ursprungsbåten som bevisligen var den enkla urholkade stocken från stenåldern som man sen byggde vidare på. Bronsåldersbåten på de flesta hällristningar, med det karakteristiska utseendet av en "släde" på medar, är enligt vissa teorier en utveckling av stockbåten försedd med utriggare för att öka sidostabiliteten där "meden" undertill, utgör utriggaren som är förbunden med själva skrovet eller stocken med ett större eller mindre antal tvärgående strävor. Det finns belagt från utgrävningar av senare tiders bosättningar att man också gjort "tandembåtar" av två lika stora stockbåtar tätt intill varandra som förenades med tvärgående strävor likt en hoptryckt katamaran vilket ger betydligt högre sidostabilitet och bärighet än enbart ett skrov.

                                  

                        

                   

               

                    

                

Hällristningarna i Ödeborg

3000 år gamla hällristningar nära Brötegården i Ödeborg i Bohuslän. De flesta anses vara från bronsåldern. Det är skepp, figurer och skålgropar som är unika för Färgelanda kommun.

         

Bild från 10 april 2007: 

             

                  

                     

Vykort från Tanum

Det här köptes i Tanum i april 2006 och visar hällristningarna i Vitlycke och kanske nåt mer ställe. 

           

Vitlyckes hällristningar i Tanums kommun, Bohuslän är daterade till den skandinaviska bronsåldern, ca 1700–300 f.Kr. De ingår tillsammans med övriga närliggande hällristningsfält i hällristningsområdet i Tanum i Unescos världsarvslista över omistliga fornlämningar.

                

Den största hällen, Vitlyckehällen, är 22 meter lång och har ca 500 inhuggna figurer varav många är skålgropar och skeppsbilder. Ett av motiven är det så kallade Brudparet, en man och en kvinna som håller om varandra och intill dem en mansfigur med en rest yxa. Enligt en teori handlar det om ett rituellt bröllop. Bland övriga ristningar finns en av ett djur som tros vara en blåval. Havsdjur är annars sällsynta bland hällristningar. 

             

I närheten av hällen finns fyra mindre hällar och två gravrösen från äldre bronsålder.

           

Hällristningen vid Hamburgsund

Innehåller skepp och några andra figurer. 

               

               

Ungefärlig karta. Jag har skrivit 1,5 km sydöst om Hamburgsund vid vägen till Kville.  

                           

             

Hällristningen i Gisslegärde

Belägen 3 km nordöst om Bottna i mellersta Bohuslän. Den föreställer ett skepp och här ska även finnas skålgropar. 

                             

               

Olika teorier har framförts hur dessa tidiga båtar såg ut. Grunden är ursprungsbåten som bevisligen var den enkla urholkade stocken från stenåldern som man sen byggde vidare på. Bronsåldersbåten på de flesta hällristningar, med det karakteristiska utseendet av en "släde" på medar, är enligt vissa teorier en utveckling av stockbåten försedd med utriggare för att öka sidostabiliteten där "meden" undertill, utgör utriggaren som är förbunden med själva skrovet eller stocken med ett större eller mindre antal tvärgående strävor. 

           

Det finns belagt från utgrävningar av senare tiders bosättningar att man också gjort "tandembåtar" av två lika stora stockbåtar tätt intill varandra som förenades med tvärgående strävor likt en hoptryckt katamaran vilket ger betydligt högre sidostabilitet och bärighet än enbart ett skrov. Om utriggare användes var det naturligtvis i hög grad kännetecknande för föremålet "båt" för bronsåldersmänniskan. Ytan mellan skrov och utriggare kunde utnyttjas som en lastyta vilket vissa båtavbildningar antyder där man huggit in många strävor mellan skrov och utriggare eller ristat "kryss" mellan skrov och utriggare. 

            

Utriggaren är på de flesta hällristningar inte försedd med några utsmyckningar utan bara uppåtböjd i ena eller båda ändar. Skrovet där besättningen förmodligen satt på knä, som visas på en del hällristningsbåtar i Tanum, är däremot i de mer detaljrika avbildningarna i de flesta fall försedd med större uppåtböjda strävor, främst i den ena änden, förmodligen i fören på båten, som avslutats med någon typ av djurhuvud, ofta med horn som utsmyckning. De flesta är eniga om att de vertikala streck som huggits in likt en kam utgör besättningen som sitter på rad efter varandra i skrovdelen vilket belagts av att på vissa avbildningar är de enkla strecken försedda med en avslutande rund del som man tolkat som en människas huvud. Att man i vissa fall huggit in oproportionerligt många i besättningen, upp till fler än 40 personer är en underlighet som förklarats som fantasiavbildningar. Den storlek på farkost kunde man rimligen inte tillverka på bronsåldern.

              

Hällristningen i Bjørnstad i Norge

Bjørnstadskeppet är en mycket känd hällristning och unik i sitt slag. Den består av en stor och två mindre skeppsristningar. Bjørnstadskeppet är monumentalt på sin vertikala klippvägg. Den stora ristningen är cirka 4 x 1,5 meter, och är förmodligen norra Europas största skeppsristning. De två små figurerna är cirka en meter långa.

          

Häst och vagn hade stor betydelse, men framförallt var skeppen viktiga. Bland hällristningarnas motivvärld från bronsåldern cirka 1000 f.Kr. är skeppsbilder en framträdande figurtyp i flera varianter och dom är återgivna på åtskilliga hällristningar och skeppssättningar.

Det är troligt att det var skeppen som möjliggjorde den för tiden med europeiska mått mätt, och med undantag av de grekiska öarna, tämligen utvecklade nordiska bronsålderskulturen.

                    

Bjørnstadskeppet 29 juli 2004

             

             

            

Hällristningarna i Massleberg

Masslebergs hällristningar med beteckningen Skee 614:1 finns öster om Strömstad i Bohuslän, cirka 80 meter från Masslebergs gravfält. På en klippvägg syns flera delvis överlappande ristningar från bronsåldern.

Omgiven av talrika skålmärken föreställer ristningarna ityfaliska män, några bär eller lyfter yxor, spjut och sköldar. Fotspår, ett gittermönster, ett solkors, små och stora fartyg, hjortar och hundar, och diverse andra bilder. Små drag i roddskeppet symboliserar besättningsmedlemmarna. "Kroken" på fartygsbilden indikerar en lur.

Den ovanliga bilden av en man som bär ett skepp är nästan exakt densamma som skildringen av skeppsbärare på en annan klippvägg i Bohuslän. Den kan därför föreställa en tidig nordisk myt.

                 

Hällristningarna i Massleberg 27 juli 2004

          

Bland motiven finns en scen där en hjort är omgiven av hundar. Kanske det är en jakt. Hjorten ses ofta som en fruktbarhetssymbol eller manlighetssymbol. En man som verkar bära en sköld är strax bakom hjorten. Kan han vara jägaren? Men han saknar vapen.  

En annan hjort finns ombord på ett skepp. Den en ovanligt stor krona. Krokarna som sticker upp är lurblåsare. Bronsålderslurarna som man kan se på många hällristningar fanns i verkligheten. Flera sådana lurar har hittats i Danmark. Dom är ett mästarprov i bronssmide.

         

              

                

              

Labyrint söder om Ornunga

I Sverige finns omkring 300 kända labyrinter, i Finland cirka 200 och i Norge cirka 20. De flesta svenska labyrinterna ligger utmed kusterna och över hälften i Norrland. De nordiska labyrinterna består ofta av rader av kullerstenar, lagda i ett symmetriskt, snarare än slumpmässigt, mönster. De flesta labyrinter i landet härrör från 1300-talet och framåt, ett fåtal äldre labyrinter är belägna i anslutning till brons- och järnåldersgravar.

              

 Labyrinten vid Ornunga 13 juli 2004

Labyrinter är mytomspunna, och de anses allmänt ha haft en kraftig magisk betydelse. Många labyrinter är belägna vid fiskeplatser där det ansetts ge god fångst och vind att gå i labyrinter. I södra Sverige går de ibland även under namnet trälborg eller trälleborg, ej att förväxla med ringborgarna från vikingatiden. I trojaborgarna skall en sorts folkliga lekar eller skådespel ha försiggått, med temat av en ung man som söker sig in genom labyrinten, kanske besegrar faror på vägen, och slutligen når fram till den unga kvinnan i mitten.

        

Den röda markeringen visar labyrintens läge: 

            

Stensättning på Stenungsön

Vid Tjörnbroarna finns det här fornminnet med magnifik utsikt över kustområdet. 

Stensättning är den skandinaviska forntidens vanligaste typ av gravöverbyggnad. Den förekommer från yngre bronsåldern till yngre järnåldern och består av packad sten i några få lager, oftast cirkelrund till formen. Kännetecknande för en stensättning är att den har en flack profil: den har ingen högre topp eller ås (som ett röse eller en hög har). Gravfynden, i den mån de förekommer, kan bestå av brända ben, rester av lerkärl, fibulor med mera.

            

  Stensättningen på Stenungsön 15 januari 2004

            

Stensättningen sedd ur en annan vinkel 3 maj 2008

Källön, Tjörnbroarna och Almön 3 maj 2008

         

Den röda markeringen här visar stensättningens läge: 

               

             

Nationalmuseet i Köpenhamn 22 juli 2003

Dejbjergvagnarna är ett fynd från äldre järnålder i Dejbjerg mose vid Ringkøbing på Jylland i Danmark. Vagnarna är ett offerfynd bestående av två vagnar funna på bottnen av den så kallade Præstegårdsmose 1881 och 1883. Före offret har vagndelarna tagits isär, och vissa av delarna är nu förlorade, så att endast en av vagnarna har gått att sätta ihop.

Vagnarna härstammar från omkring 100 f.Kr. Det är osäkert om de är tillverkade i Danmark eller har kommit från ett keltiskt område i Central- och Västeuropa. De är av trä och rikt dekorerade med bronsbeslag. De rikt ornerade beslagen är utförda i typisk keltisk stil och teknik. I keltiska furstegravar återfinns ofta vagnar, till exempel i graven i Vix i Frankrike, och rester efter en fyrhjulig vagn med beslag som de på Dejbjergvagnarna har hittats i en grav vid Ohnheim i Alsace.

 Danska runstenar.

 Egyptisk mumiesarkofag.

 Egyptiska hieroglyfer.

 Julius Caesars profil. 

Egyptiska mumiesarkofager.

Gravröse i Björlanda i Göteborg 25 augusti 2000

             

Vitlycke museum 4 september 1999

De rekonstruerade bronsåldershusen och hällristningarna.