Aspebergets hällristningar

Hällristningarna finns 1,5 km söder om Taumshede i Bohuslän. Dom är daterade till den skandinaviska bronsåldern, närmare bestämt ca 1800–500 f.Kr. De ingår tillsammans med övriga närliggande hällristningsfält i hällristningsområdet i Tanum i Unescos världsarvslista över omistliga fornlämningar.

              

Bilder från 4 maj 2008: 

               

              

Den väldiga hällen vetter mot norr. Mängder med bilder är inhuggna relativt djupt i berget. Ett antal olika motivval finns. Sköldbärande krigare som höjer sina bronsyxor mot varandra, en man med enormt långt spjut och mängder med de skandinaviska hällristningarna så vanliga skeppsbilderna. Bland motiven finns också alldagliga scener såsom mannen som bearbetar jorden med ett årder bakom ett dragdjur samt en mängd bilder på olika djur. Över hela ytan finns dessutom skålgropar, runda fördjupningar vilka är den vanligast förekommande hällristningsbilden i Skandinavien. Skålgropar kan förekomma ensamma eller i grupp men finns också på hällristningsytor med andra motiv.

En bild från Aspeberget som det spekulerats mycket kring är scenen med människor som sitter eller står runt en fylld cirkel. De höjer sina händer i tillbedjande stil. Två kvinnor är markerade i helfigur på ena sidan av cirkeln. Någon säker förklaring på vad motivet åsyftar har inte kunnat uppställas.

        

                 

           

Hällristningarna vid Smedstorpet

Cirka 3 km söder om Tanumshede finns denna hällristningslokal. 

         

I likhet med hällristningen vid Fossum har den här ristningen med åtta ryttare framställts vid ett och samma tillfälle och av samma person, ett mycket ovanligt förhållande.
             
Fem av ryttarna bär spjut och rektangulära sköldar av keltisk typ. Dessa sköldar kom på modet under tidig järnålder. Den här ristningen kan därför dateras till cirka 300 f.Kr. Detta är alltså en av de sista hällristningarna som gjordes i Tanum. Trots det är det en av världens äldsta kända avbildningar av rytteri som bär sköld! Arkeologiska fynd av praktfulla betselbeslag visar att hästen var en statussymbol under brons- och järnåldern.

          

            

Den röda markeringen visar hällristningarnas läge:

             

             

Hällristningarna i Litsleby

Litslebys hällristningar 2 km söder om Tanumshede i Bohuslän är daterade till den skandinaviska bronsåldern, närmare bestämt cirka 1800 – 1000 f.Kr. De ingår tillsammans med övriga närliggande hällristningsfält i hällristningsområdet i Tanum i Unescos världsarvslista över omistliga fornlämningar.

           

Hällristningslokalen i Litsleby 4 maj 2008

             

                  

För 3000 år sedan stod havet 15 meter högre än idag, och delar av Tanumsslätten var en stor havsvik. Klimatet i bronsålderns Bohuslän var trevligt, ungefär som i Sydfrankrike idag. Lövskogar med ek, alm, ask och lind växte täta. Björk och tall fanns också, men granen var sällsynt. 

         

Kring boplatserna öppnade sig vidsträckta betesmarker. Mot slutet av bronsåldern blev klimatet kyligare. 

Bronslur

Bronsåldersgården var ett storhushåll. Släktens olika generationer bodde tillsammans. Husen var stora, upp till 40 meter långa och 6-8 meter breda. 

Jordbruk, boskap och fiske gav den huvudsakliga näringen. Jakt och insamling av bär, frukt och nötter i skogen var viktiga komplement. Man jagade med pil och båge och fångade med nät och fällor. Bronsålderns tamdjur var ko, får, get, svin, hund och häst. Jorden plöjdes med årder, ett primitivt redskap av trä som drogs av oxar. De flesta arbetsredskapen gjordes av trä, ben och sten. 

Brons var en dyrbar maktsymbol. Den består av koppar och tenn, och fick importeras från olika delar av Europa. Brons användes framförallt till smycken och vapen. Bronsföremål hade en rituell betydelse, och påträffas oftast på offerplatser och i gravar. Endast det finaste var gott nog åt gudarna. Vapen och smycken, säd och boskap, vagnar och plogar offrades i sjöar och vattendrag. Troligen förekom även brännoffer. Mot slutet av hällristningstiden, i början av järnåldern, offrade man även människor. 

Det ser ut som att hällristarnas gudar, precis som asagudarna, hade egna ansvarsområden: en solgud, en havsgud, en fruktbarhetsgud osv. Under bronsåldern ändras gravskicket. Till skillnad från stenålderns släktgravar byggs nu stora rösen i majestätiska lägen uppe på bergstoppar, avsedda för en enda person. Makten hade koncentrerats på enskilda personer och ätten.    

            

                      

Plattformen där man kan se hällristningarna.

Här finns mer än 80 skepp. De två största är märkliga konstruktioner. Mellan relings- och köllinjerna sitter några runda sköldliknande figurer. I varje sköld finns ert antal fält som inte är huggna. En av sköldarna har sju fält, en nio och två har tretton fält. 

Så kallade domarringar, en gravtyp som var i bruk under sen bronsålder och tidig järnålder, består oftast av just sju, nio, elva eller tretton stenar. Skandinavien finns också gravar både från brons- och järnålder som byggts i form av skepp. Förmodligen finns här ett samband mellan skeppen och gravarna. Kanske var skeppen en bild av färden till dödsriket. 

                     

Domarringen i Vargön 2005

               

En av ryttarna på ristningen har en groteskt överdriven näsa och rider på en uppenbarligen svankryggig häst. Hela bilden verkar vara en karikatyr, avsedd att förlöjliga ryttaren. En annan ryttare har en betydligt ståtligare hållning. likhet med flera andra hällristningsryttare i Bohuslän vill denne visa sin skicklighet genom att rida stående på hästens rygg. Sådana konster har säkerligen varit uppskattade inslag i årliga festspel. Hans sköld är av en typ som var vanlig under tidig järnålder, vilket betyder att detta är en av de sista bilderna som gjordes på den här hällen. 

              

Tamhästen introducerades i Sydskandinavien någon gång mellan 3000 och 2000 f. Kr., och fick under bronsåldern stor betydelse inom mytologin. Under sten-, brons- och järnåldern förekom hästoffer. Som en del av riten åt man upp hästköttet medan huvud och underben offrades till gudarna i mossar och sjöar. När kristendomen infördes blev det tabu att äta hästkött eftersom prästerna betraktade det som en hednisk kvarleva. 

             

               

Störst av alla hällristningsfigurer i Skandinavien, kanske i världen, är Spjutguden, 2,35 meter hög, gjord sannolikt 1200-1000 f.Kr., mitt i bronsåldern. Vid denna tid förändras gravskicket i Norden, en process som redan börjat i övriga Europa. Tidigare hade den döde lagts i graven ihop med rika gåvor. Nu börjar man istället bränna sina döda. 

                   

Vissa forskare tolkar det förändrade gravskicket och storgudarnas uppträdande som ett religionsbyte. Några av gudarna skulle ha fått större inflytande och därför avbildats i ett överdådigt format, ibland tvärs över äldre figurer. I detta fall skulle det kunna röra sig om en företrädare till asaguden Oden, vars attribut var just spjutet. 

                       

                 

               

                   

Skepp är de vanligaste hällristningsfigurerna i Sverige. Besättningen symboliseras av de små korta bemanningsstrecken. Ibland ser vi bland de övriga bemanningsstrecken några krokliknande figurer vilka man tolkar som män som blåser i bronslurar. I några fall ser vi också tydligt återgivna män med hotfullt lyftade yxor.   

             

Olika teorier har framförts hur dessa tidiga båtar såg ut. Grunden är ursprungsbåten som bevisligen var den enkla urholkade stocken från stenåldern som man sen byggde vidare på. Bronsåldersbåten på de flesta hällristningar, med det karakteristiska utseendet av en "släde" på medar, är enligt vissa teorier en utveckling av stockbåten försedd med utriggare för att öka sidostabiliteten där "meden" undertill, utgör utriggaren som är förbunden med själva skrovet eller stocken med ett större eller mindre antal tvärgående strävor. Det finns belagt från utgrävningar av senare tiders bosättningar att man också gjort "tandembåtar" av två lika stora stockbåtar tätt intill varandra som förenades med tvärgående strävor likt en hoptryckt katamaran vilket ger betydligt högre sidostabilitet och bärighet än enbart ett skrov.

                                  

                        

                   

               

                    

                

Marstrands fästning

Efter freden i Roskilde 1658 blev Bohuslän och därmed även Marstrand svenskt. Staden var sedan länge en betydande handelsplats. Eftersom hamnen nästan aldrig fryser till, förlades en del av den svenska flottan här. För att försvara Marstrand beslutade Karl X Gustav att bygga en fästning på ön. Arbetet utfördes av fångar som dömts till straffarbete. 

               

1689 var själva fästningen i det närmaste färdig och utgjordes då av en reduttformig murad donjon med sprängd grav samt ett flera våningar högt runt torn, som omfattade det förutvarande fyrkantiga. Allt är uppfört av granit. 

                  

Inom murarna finns idag två fristående byggnader från 1700-talet. Som många andra fästningar användes Karlsten som fängelse fram till 1854. År 1882 avfördes fästningen från rikets fasta försvar. Sedan 25 januari 1935 är fästningen ett statligt byggnadsminne.

              

Bilder från 26 april 2007: 

                   

Håvestens gravfält norr om Ödeborg

Håvestens gravfält återfinns på Ättekullshögen i Håvesten. Gravfält är daterat till äldre järnåldern och består av tio gravhögar, två långhögar, sex runda stensättningar, en domarring och tre resta stenar. Den stora domarringen består av nio klumpstenar och är 14 meter i diameter. En av de resta stenarna benämns Håvestenen och är knappt fyra meter hög. Den största högen är 16 meter i diameter och 1,4 meter hög. Från Ättekullshögen har man en vidsträckt utsikt över Valbodalen.

          

Bilder från 10 april 2007: 

              

              

Video med lite fler bilder: 

             

               

Gravfältets läge vid väg 172 norr om Ödeborg i Bohuslän: 

                

               

Hällristningarna i Ödeborg

3000 år gamla hällristningar nära Brötegården i Ödeborg i Bohuslän. De flesta anses vara från bronsåldern. Det är skepp, figurer och skålgropar som är unika för Färgelanda kommun.

         

Bild från 10 april 2007: 

             

                  

                     

Teklas stuga

Den byggdes 1875 och finns 10 km norr om Uddevalla utmed vägen till Ödeborg. Stugan kallades Parken och den sista som bodde här hette Tekla. Hon bodde tillsamamns med sin mor. Tekla lämnade stugan 1956 och flyttade in i ålderdomshemmet Dagsholm. 

               

Bilder från 10 april 2007. 

                  

                      

             

Minnessten vid väg 102

Vid riksgränsen mellan Norge och Sverige öster om Strömstad. Bild från 25 april 2006. 

                  

               

Vägen byggdes ut 1883. Från samma tid är tullstationen som fungerade i Håvedalen fram tills den lades ned 1962. Den var fram till 1924 inrymd i ett vanligt bostadshus (vilket finns kvar), då en nybyggd tullstation nere vid vägen öppnades. Det byggdes också ett bostadshus för tullpersonal, med tidstypisk klassicistisk kolonnförsedd portal.

            

Vägens utbyggnad samt tullstationen innebar ett uppsving för den egentligen ganska avlägset belägna dalgången. Mellan 1936 och 1960 fanns här en Konsumaffär och som mest var det tre affärer här. I ”Strudane”, den lilla magasinsliknande byggnaden på norra sidan om vägen, strax före gränsen, såldes bl a arbetskläder åt stenarbetare.

              

Håvedalen ligger utmed vägen mellan Skeebygden och Bärby gård, och redan på 1661 års karta finns en vägsträckningen utritad. Dåvarande vägen gick lite söder om dagens väg, över Alemarken och förbi Halvarstenen. Detta var naturligtvis inte vad vi idag menar med "väg", snarare en stig.

              

            

Hällristningen vid Hamburgsund

Innehåller skepp och några andra figurer. 

               

               

Ungefärlig karta. Jag har skrivit 1,5 km sydöst om Hamburgsund vid vägen till Kville.