Milsten från 1737 då Fredrik I var kung. Det är hans namnchiffer man ser ovanför årtalet.
Urminnes tider
fredag 15 november 2024
onsdag 23 oktober 2024
Forsbacka herrgård
Forsbacka är en bruksherrgård i Mo socken i Åmåls kommun i Dalsland. Forsbacka
hette i äldre tid Backen och 1691 uppfördes en stångjärnshammare där.
Forsbacka bruk fick sitt privilegium 1694 och ägdes av släkten Linroth fram
till 1788.
Under 1800-talets växte bruket och genomgick en kraftig utbyggnad. På
1870-talet gick bruket i konkurs och smidesverksamheten lades ner 1884. Under
en kort period under slutet av 1800-talet drevs en trämassefabrik i Forsbacka.
År 1924 köptes gården av Åmåls kommun och sedan 1969 drivs anläggningen som
golfklubb och herrgårdsbyggnaderna brukas som lokaler för Forsbacka GK samt
för hotellverksamhet. År 2000 köpte Forsbacka Golfklubb hela anläggningen,
byggnader, mark och skog, av Åmåls Kommun.
Bilder från 14 maj 2008.
Herrgården består av två huvudbyggnader, en äldre från 1747 och en yngre från
1818. Den äldre mangårdsbyggnaden är byggd i 1 1/2 plan och det yngre i två
hela plan. Båda är timrade och har klassicerande oljemålad panelarkitektur.
Därtill finns en flygel från 1788, en visthusbod från 1791 och ett
sädesmagasin i fyra våningar från 1775.
Här kan man klicka sig fram och titta på husen och omgivningarna:
torsdag 10 oktober 2024
Hällristningarna i Litsleby
Litslebys hällristningar 2 km söder om Tanumshede i Bohuslän är daterade till
den skandinaviska bronsåldern, närmare bestämt cirka 1800 – 1000 f.Kr. De
ingår tillsammans med övriga närliggande hällristningsfält i
hällristningsområdet i Tanum i Unescos världsarvslista över omistliga
fornlämningar.
Hällristningslokalen i Litsleby 4 maj 2008
För 3000 år sedan stod havet 15 meter högre än idag, och delar av
Tanumsslätten var en stor havsvik. Klimatet i bronsålderns Bohuslän var
trevligt, ungefär som i Sydfrankrike idag. Lövskogar med ek, alm, ask och
lind växte täta. Björk och tall fanns också, men granen var sällsynt.
Kring boplatserna öppnade sig vidsträckta betesmarker. Mot slutet av
bronsåldern blev klimatet kyligare.
Bronslur |
Jordbruk, boskap och fiske gav den huvudsakliga näringen. Jakt och insamling
av bär, frukt och nötter i skogen var viktiga komplement. Man jagade med pil
och båge och fångade med nät och fällor. Bronsålderns tamdjur var ko, får,
get, svin, hund och häst. Jorden plöjdes med årder, ett primitivt redskap av
trä som drogs av oxar. De flesta arbetsredskapen gjordes av trä, ben och
sten.
Brons var en dyrbar maktsymbol. Den består av koppar och tenn, och fick
importeras från olika delar av Europa. Brons användes framförallt till
smycken och vapen. Bronsföremål hade en rituell betydelse, och påträffas
oftast på offerplatser och i gravar. Endast det finaste var gott nog åt
gudarna. Vapen och smycken, säd och boskap, vagnar och plogar offrades i
sjöar och vattendrag. Troligen förekom även brännoffer. Mot slutet av
hällristningstiden, i början av järnåldern, offrade man även
människor.
Det ser ut som att hällristarnas gudar, precis som asagudarna, hade egna
ansvarsområden: en solgud, en havsgud, en fruktbarhetsgud osv. Under
bronsåldern ändras gravskicket. Till skillnad från stenålderns släktgravar
byggs nu stora rösen i majestätiska lägen uppe på bergstoppar, avsedda för
en enda person. Makten hade koncentrerats på enskilda personer och
ätten.
Plattformen där man kan se hällristningarna.
Här finns mer än 80 skepp. De två största är märkliga konstruktioner. Mellan
relings- och köllinjerna sitter några runda sköldliknande figurer. I varje
sköld finns ert antal fält som inte är huggna. En av sköldarna har sju fält,
en nio och två har tretton fält.
Så kallade domarringar, en gravtyp som var i bruk under sen bronsålder och
tidig järnålder, består oftast av just sju, nio, elva eller tretton stenar.
Skandinavien finns också gravar både från brons- och järnålder som byggts i
form av skepp. Förmodligen finns här ett samband mellan skeppen och gravarna.
Kanske var skeppen en bild av färden till dödsriket.
Domarringen i Vargön 2005
Tamhästen introducerades i Sydskandinavien någon gång mellan 3000 och 2000 f.
Kr., och fick under bronsåldern stor betydelse inom mytologin. Under sten-,
brons- och järnåldern förekom hästoffer. Som en del av riten åt man upp
hästköttet medan huvud och underben offrades till gudarna i mossar och sjöar.
När kristendomen infördes blev det tabu att äta hästkött eftersom prästerna
betraktade det som en hednisk kvarleva.
Olika teorier har framförts hur dessa tidiga båtar såg ut. Grunden är ursprungsbåten som bevisligen var den enkla urholkade stocken från stenåldern som man sen byggde vidare på. Bronsåldersbåten på de flesta hällristningar, med det karakteristiska utseendet av en "släde" på medar, är enligt vissa teorier en utveckling av stockbåten försedd med utriggare för att öka sidostabiliteten där "meden" undertill, utgör utriggaren som är förbunden med själva skrovet eller stocken med ett större eller mindre antal tvärgående strävor. Det finns belagt från utgrävningar av senare tiders bosättningar att man också gjort "tandembåtar" av två lika stora stockbåtar tätt intill varandra som förenades med tvärgående strävor likt en hoptryckt katamaran vilket ger betydligt högre sidostabilitet och bärighet än enbart ett skrov.
Störst av alla hällristningsfigurer i Skandinavien, kanske i världen, är
Spjutguden, 2,35 meter hög, gjord sannolikt 1200-1000 f.Kr., mitt i
bronsåldern. Vid denna tid förändras gravskicket i Norden, en process som
redan börjat i övriga Europa. Tidigare hade den döde lagts i graven ihop med
rika gåvor. Nu börjar man istället bränna sina döda.
Vissa forskare tolkar det förändrade gravskicket och storgudarnas
uppträdande som ett religionsbyte. Några av gudarna skulle ha fått större
inflytande och därför avbildats i ett överdådigt format, ibland tvärs över
äldre figurer. I detta fall skulle det kunna röra sig om en företrädare till
asaguden Oden, vars attribut var just spjutet.
Skepp är de vanligaste hällristningsfigurerna i Sverige. Besättningen symboliseras av de små korta bemanningsstrecken. Ibland ser vi
bland de övriga bemanningsstrecken några krokliknande figurer vilka man
tolkar som män som blåser i bronslurar. I några fall ser vi också tydligt
återgivna män med hotfullt lyftade yxor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)