Hultaby slottsruin

Hultaby slott är ruinerna efter en medeltida borg som låg på en utskjutande udde i Norrasjön i Näsby socken i Vetlanda kommun i Småland.

              

Borgen var strategiskt placerad vid Emåns inlopp, man hade en vidsträckt utsikt över sjön och eventuella förbipasserande båtar.

           

Anläggningen består av ett borghus, en inre och en yttre borggård samt ca 19 husgrunder. Den inre borggården omges av en 5 meter hög bröstvärnsmur som delvis är raserad och överväxt med gräs. I muren finns två öppningar, till den stora öppningen leder en yttre monumental stentrappa av skiffer. Trappan rekonstruerades i samband med utgrävningar år 1934–1935 då rester av den ursprungliga trappan hittades.

              

Hultaby slottsruin 15 juni 2005

               

Sex av husgrunderna är rester efter bostadshus i trä. De andra har en gång varit förrådshus och ladugårdslängor, även de byggda i trä. Genom fynd som hittades vid utgrävningarna 1934–35 har man kunnat datera borgen till år 1250–1350.

               

Borgen tillhörde riksrådet och riddaren Erengisle Sunesson (Bååt) från senast 1353, då den först omtalas i skriftliga dokument, och fram till hans död 1392. Erengisle Sunesson författade ett flertal brev här och borgen torde ha varit hans huvudgård. Han var på sin tid en av Sveriges mäktigaste män. Borgen brändes förmodligen av Albrekt av Mecklenburgs fogde Henrik av Holstein under 1360-talet, då det förekom inbördes strider mellan de rivaliserande svenska kungarna Magnus Eriksson och Albrekt av Mecklenburg. Men några byggnader måste ha stått kvar då Erengisle Sunesson 1392 skrev sitt testament på "Hultaboda ö".

             

Bild från Wikipedia.

               

Eksjöhovgårds slottsruin

Eksjöhovgård ligger på en liten ö i Eksjöhovgårdssjön strax öster om Sävsjö i Småland. Ruinen utgör motiv för Sävsjö kommuns vapen trots att Sävsjö är en sentida järnvägsknutpunkt och att Eksjöhovgård möjligen anspelar på medeltidsstaden Eksjö som ligger några mil norrut.

               

 Slottsruinen 14 juni 2005

Första referensen till Ekesjö är från 1287. Som hovgård omtalas Ekesjö först under slutet av 1600-talet, men det är möjligt att gården haft den statusen längre tillbaka i tiden. Under 1300-talet omtalas Ekesjö som tingsplats i Västra härad. Sven Sture bytte till sig Ekesjö 1420 och bosatte sig här, det var troligen han som lät uppföra den första borgen på ön i Eksjöhovgårdssjön. I det äldsta stenhuset från början av 1500-talet ingår delar av ett försvarstorn från den tiden. Efter Sven Sture ärvde gården av Bo Stensson (Natt och Dag), Nils Bosson (Sture), Svante Nilsson (Sture), Sten Sture den yngre och Svante Sture den yngre. Inga av dessa tycks dock ha varit bosatta här.

Enligt traditionen skulle Sten Sture den yngre använt byggnaden som jaktslott. Omkring 1630 ärvde fältmarskalken Carl Mauritz Lewenhaupt godset och på 1650-talet lät han uppföra det stenhus som idag utgör slottsruinen. Byggnationen hann inte färdigställas före Lewenhaupts död 1666 och arvingarna hade inte råd att slutföra den. På 1730-talet, då med greve Magnus Julius De la Gardie som slottsherre, revs den övre våningen och ingången flyttades. Senare ägare hamnade på ekonomiskt obestånd och 1812 såldes slottets koppartak varefter byggnaden snabbt förföll. Ruinen har sedermera säkrats mot ytterligare förfall.

År 2014 firade man i Sävsjö kommun 350-årsjubileum för byggnadens uppförande i sten.

              

                      

                       

                    

Borgruinen Aranäs vid Årnäs

Aranäs var en medeltida stormansborg som låg på en udde i Vänern vid Årnäs i Forshems socken i Götene kommun i Västergötland.

Vägen till borgruinen. Bilder från 4 juni 2010.

Aranäs tid som borg tycks ha varit kort men intensiv. De flesta borgbyggnaderna uppfördes under 1200- och 1300-talen, under borgens storhetstid. Sägner berättar att platsen rymt en stormansgård som varit äldre. Här fanns tre vallgravar, en huvudborg och ett omfattande förborgsområde med en palatsliknande byggnad. 

                  

Borgen byggdes i en period då mindre förvarsanläggningar byggdes på stormannagårdar, men ingen med ett så stort borgområde som vid Aranäs, och så vitt vi vet idag ingen så praktfull och rik på byggnader. Borgen kanske kan ses som en utflyttad och mot försvar inriktad stormannagård. Den har lagts på en väl försvarbar plats i landskapet. Den yttersta vallgraven skar av udden från fastlandet, så att borgområdet blev nästan 600 meter långt. 

                  

                 

Arkeologiska undersökningar har gjorts ute på udden i äldre tid (1916-23) och vid det senaste sekelskiftet. Med moderna undersökningsmetoder har man nu kunnat kartlägga stora delar av området framför borgen, det så kallade förborgsområdet. Murar, byggnader och vallgravar har hittats som man hittills inte känt till. Borgbebyggelsen var mer omfattande och komplex än vad man tidigare känt till. 

Gudhem skulle flytta in i borgen, och det tycks som de vistades på Aranäs en tid vid 1300-talets mitt. Därefter börjar en rad ganska snabba ägarbyten under hela 1300-talet. Gården lämnades på 1360-talet tillbaks i kung Albrecht av Mecklenburgs ägor. Han bytte Årnäs mot Axvallahus, men efter en tid kom gården åter i kungamaktens ägor för att sedan säljas till biskopen i Skara som ägde den intill reformationen 1527. Slottet vandrade än en gång ur kronans händer 1567, men blev åter kronogods 1584 - 1638. Då blev godset och borgruinen, som förfallit flera hundra år tidigare privat egendom. Ruinerna kom förmodligen att användas som "stenbrott" för det fortsatta bygget på en ny tid på udden, från 1400-talet och helt ned till anläggandet av Årnäs bruk. 

            

Aranäs borgruin.

Efter en lång historia med förfall och många ägarbyten hade Årnäs blivit en rik jordbruksegendom under 1700-talet. Årnäs bruk uppstod vid godset i början av 1800-talet. Jordbruksegendomen blev en tidigindustriell plats där den första industrin var ett glasbruk. Glas och buteljer som tillverkats här skickades med båt från utskeppningshamnen på andra sidan udden. Med tiden kom bruket att omfatta storgården (jordbruk och skog), glasbruket samt en kvarn och en såg. Glasbruket avvecklades 1960 och kvar finns idag jordbruk och en mindre metallindustri. De huvudbyggnader man ser idag är uppförda på 1700-talet. 

De ruiner man ser idag betraktade man länge som huvudborgen för Aranäs. Idag vet vi att det fanns långt fler byggnader av mycket hög klass inom borgområdet på den yttre delen av udden. Borgområdet skyddades av tre vallgravar, där den första av dem låg inte långt från skylten. 

          

            

Ruinen undersöktes åren 1916 — 1923. De här äldre undersökningarna omfattade bara en mycket liten del av hela borgområdet. Man fick mest kunskap om det man såg som centralborgen, längst ut på udden. Man ville då datera borgen till 1100-talet, men senare tids forskning har visat att borgen snarare byggts vid 1200-talets andra hälft. I senare tid har undersökningar gjorts inom Aranäsprojektet. Med moderna undersökningsmetoder har man kunnat kartlägga stora delar av området framför borgen, det så kallade förborgsområdet. Murar, byggnader och vallgravar har hittats som man hittills inte känt till. Borgbebyggelsen har varit mer omfattande och komplex än vad man tidigare trott. De hittills kända 

stenbyggnaderna planerades och byggdes i slutet av 1200-talet. Bebyggelsen förändrades under loppet av 1300-talet. 

Efter det att Torgils avrättats 1306 skedde en rad ägarbyten genom historien. Borgen började till slut förfalla och vid 1500-talets mitt gav resterna av ruinen intryck av att borgen varit en av de "präktigaste" i Norden. Mot bakgrund av grävningsresultaten kan man kanske förstå den tidens värdering. Ruinerna kom förmodligen att brytas ned och att användas som "stenbrott" för det fortsatta bygget på en ny tid på udden, från 1400-talet och fram till anläggandet av Årnäs bruk. 

             

Vid utgrävningarna har man inte bara hittat vapen och utstyrsel till hästar. Redskapsfynd och andra spår berättar om smide och gjutning, timmerhuggning, hovslageri och mycket annat. Fynd av djurben (nöt, får, svin, älg, rådjur, vildsvin, gädda och sill) speglar mathållningen, där många varor transporterats långt. 

I sin helhet har borgen varit större än man tidigare anat. Här fanns flera vallgravar, ringmurar, stenlagda borggårdar och byggnader med stenhuggeri av hög klass, inte minst ett stenhus med källarvåning. Det låg 80 meter söder om huvudborgen och kan närmast beskrivas som ett palats. Idag finns bara resterna av den 8 x 15 meter stora källaren med trapptorn kvar under gräsytan. Huset var byggt av kvaderstenar och hade minst två våningar. Dörrar och fönster omgavs av praktfulla omfattningar av sandsten och tegel. Borgbygget har varit så påkostat och konsekvent utfört att man förmodar att det kan ha varit en kungaborg. 

          

Odlingsrester av örter som nunnorna gjorde te av. Ett afrodisiakum.

En av de mäktigaste personerna i landet var borgherre på Aranaes: Torgils Knutsson. Torgils var förmyndare för kung Birger Magnusson (1280-1321). Man har tolkat det som Torgils var Aranäsborgens ägare, eller så stod kungaborgen Aranaes till hans disposition. Många delar 

tycks ha byggts ut under hans tid som borgherre, som den inre vallgraven och ringmuren. 

Karta över borgruinens läge:

                    

Lasse i bergets grotta

Lasse i bergets grotta är en av Kinnekulles märkligaste sevärdheter. Här bodde Sveriges sista grottmänniska - Lars Eriksson. Honom rådde inte ens grevarna och baronerna på. Vid ett besök i grottan är det svårt att föreställa sig hur någon frivilligt kunnat ha den som sin bostad. Det är trångt och fukten från bergväggen rådde inte ens elden från spisen på. Men faktum är att här levde Lasse och hans hustru Inga i nästan 30 år.

            

Lasse i bergets grotta 4 augusti 2004 

Så var han också en märklig man, denne Lasse. Han drevs av en enorm frihetslängtan, äventyrslusta och en närmast manisk passion för jakt. Inga harar eller rävar gick säkra när Lasse var på jakthumör - och det var han nästan ständigt. Lasse var en legend som jägare redan under sin livstid.

              

Han spårade lätt upp sitt byte och nedlade det med hundraprocentig träffsäkerhet. Han tillverkade själv sina bössor. Inte heller dög det med köpt hagel. Lasse gjorde eget av spikar och annan järnskrot.

                

Det var inte bara djuren som hamnade i skottlinjen. Bössan åkte snabbt ner från väggen när ovälkomna gäster närmade sig grottan. Lasse hade ett häftigt humör och många besökare har vänt vid åsynen av bössmynningen.

             

Dräpande svar Lasse gick inte ur vägen för någon. Inte heller Kinnekulles grevar lyckades sätta sig över den excentriske mannen i skogen. Och sa någon något till Lasse som han uppfattade som kränkande kom omedelbart ett dräpande svar. snabbtänkheten och slagfärdigheten var det inget fel på.

Han hade ett par riktiga vänner som han gärna besökte, annars höll han sig mest för sig själv. Och till Lidköping begav han sig bara för att köpa sitt brännvin.

Lars Eriksson föddes den 17 november 1828 i Skälum. Under ungdomsåren arbetade han som dräng på gårdarna, men vantrivdes. Sedan tog han längtan efter jakt och frihet över och han arbetade bara i perioder.

Emellanåt försvann han helt från Husaby. Vad han gjorde vid dessa tillfällen är inte helt klarlagt. Men det sägs att han arbetade på andra håll i landet, bland annat i de norrländska skogarna. Det lär vara då som han lärde sig utstå hårda förhållanden - en förmåga som han verkligen kom att behöva under vintrarna i grottan. Livlig fantasi

Ett tag tjänstgjorde Lasse vid ett artilleriregemente i Stockholm. Om den tiden pratade han gärna och helst om sina möten med Karl XV. Fantasin var det inget fel på så om han verkligen träffade kungen eller inte lär ingen få reda på.

Men historien om Lasse i berget börjar egentligen på 1800-talet. Lasse och Inga hade ingen egen bostad, utan hyrde en stuga i Husaby av en släkting i en grannby. När släktingen skulle flytta tillbaka stod de utan hem. Lasse var sedan länge känd för sin egensinnighet. Därför ville ingen ha honom som hyresgäst. Det enda som återstod var fattighuset.

Lasse själv tycktes dock inte oroa sig. Frågade någon sa han bara att det ordnar sig. Varje morgon tog han sin bössa och begav sig uppåt ängarna. Inga, som var van att låta Lasse göra som han behagade, frågade inte vad han hade för sig. Men när han en dag bar iväg med hennes käraste ägodel - vävstolen var måttet rågat. Hon smög efter Lasse. Vad hon fick se höll på att knäcka henne helt. Lasse hade murat en stuga under ett stort utskjutande klippblock. Berget utgjorde tak och väggar. Det fanns både fönster och skorstenar. Av vävstolen fanns däremot inte mycket kvar. Den hade Lasse gjort dörrposten av. Bosatte sig i grottan

Inga fick som vanligt ge sig och de bosatte sig i grottan. Grottan var spartanskt inredd. Mot bergväggen hade Lasse ställt några brädor, täckta med tidningspapper för att skydda mot den värsta fukten. Under hösten och vintern var dock papperet svart av fukt.

Vid väggen stod en säng och en enkel soffa. Under fönstret stod ett grovt bord och ett par stolar. Det var Lasses arbetsbord när han gjorde bössor eller band korgar. Här bodde alltså Lasse och Inga i nästan 30 år.

Inga dog 2/6 1908. Två år senare började Lasses krafter att sina. Han blev allt sämre och hämtades mer eller mindre med våld till fattighuset 1910. Där dog han den 4 april samma år.

Bara några dagar efter Lasses död började Husabyborna plundra grottan. Plundringen övergick i ren vandalisering. De som Lasse retat genom åren hämnades på detta sätt när han inte längre kunde göra dem något. I stort sett hela grottan revs ner, men har sedan renoverats flera gånger.

             

Karta: 

           

Ruin av Lena borg i Kungslena 2002

             

Plats för en borgruin nära sjön Mogden 7 maj 2002

         

Borgruinen Opensten 30 april 2002

         

Gudhems klosterruin 6 juni 2000

         

Borgholms slottsruin på Öland 8 juli 1999

Den ligger utanför Borgholm på Öland. Ruinen är en av Ölands största turistattraktioner, med bland annat riddarskolor, olika guidningar och utställningar.

I slutet av 1100-talet byggdes ett mäktigt torn, en kastal, som snart omgärdades av en ringmur. Borgen byggdes under 1200-talets senare del och torde ha stått klar 1281.

Under krigen mellan Sverige och Danmark förstördes slottet i början av 1500-talet och upprustades inte förrän under Johan III:s regeringstid.

Från 1572 var först Johan Baptista Pahr och sedan dennes bror Dominicus byggmästare på slottet, som då blev en av Sveriges första bastionsfästningar. Arbetena på slottet upphörde dock 1593, på hertig Karls befallning, men 1602 började försvarsverken förstärkas, och härmed fortsattes till Kalmarkrigets utbrott. 8 augusti 1611 inneslöts slottet av danskarna, och redan följande dag uppgavs det av sin befälhavare, Johan Månsson Ulfsparre, men 27 september 1611 kringrändes det av Gustaf Adolf, som dock inte förrän 7 oktober lyckades förmå den danske befälhavaren Kristen Hansen att kapitulera. 2 juni 1612 kom danskarna tillbaka och efter 9 dagars beskjutning uppgavs slottet av Peder Michelsson (Hammarsköld) till Gert Rantzau.



Efter freden i Knäred 1613 återlämnades det i utplundrat och illa medfaret tillstånd, så att reparationsarbeten måste påbörjas. Dessa avbröts dock efter ett tiotal år. Ett mindre jordverk byggdes dock 1643, och från 1651, då Öland förlänats åt Karl Gustav, fortsattes slottsbyggnaden under ledning av Nicodemus Tessin den äldre. När krig med Danmark återigen bröt ut, var Borgholms slott så pass befäst, att kapten Henrik Julius Heideman kunde försvara det mot danskarna, vilka den 17 augusti försökte en stormning. Följande dag undsattes slottet av amiral Wachtmeister, som fördrev danskarna.

Byggnadsarbetena avstannade efter Karl X Gustavs död 1660. De återupptogs 1681 men nedlades snart igen. Slottet blev därför aldrig fullbordat enligt Tessins plan, och Erik Dahlberghs ståtliga teckning i det berömda verket Suecia antiqua et hodierna är sålunda oriktig. Så småningom förföll även den färdiga delen av borgen. I de sista användbara lokalerna fanns mot slutet bland annat skola och textilfärgning. 14 oktober 1806 fullbordade en vådeld förstörelseverket.

Bild från en annan uppladdare:

Fornborgen Gråborg på Öland 5 juli 1999

Gråborg i Algutsrums socken i Mörbylånga kommun är Ölands största fornborg. Den består av en rund ringmur, cirka 4 meter hög. På utsidan ligger stenarna delvis i murbruk, vilket gör att muren genom tiderna har kunnat bevaras ganska väl. Gråborg har tre öppningar varav en har varit försedd med en tornöverbyggnad, som konstruerades under medeltiden. Inne i själva borgen har man inte funnit några rester av hus eller andra byggnader. Borgens storlek visar dock att den varit en central punkt i äldre tider, kanske en handelsplats. I äldre tider kallades borgen för "Backaborg" eller "Borg".

På borgens område har man gjort rikliga arkeologiska lösfynd vilka nu förvaras på Länsmuseet i Kalmar. De äldsta delarna av fornborgen är sannolikt från 500-talet. Sin nuvarande storlek fick borgen under 1100-talet, efter att ha byggts ut i etapper. Det inre av borgen är numera gräsbevuxen, borgens form är elliptisk och med en storlek av ungefär 210 gånger 160 meter.

Enligt en sägen är Gråborg starkt förknippad med motkungen Burislev Sverkersson, som jämte sin halvsyster Sofia av Minsk hade sin uppväxt här.[källa behövs]

Inuti Gråborg. Det går att vrida runt bilden.




             
       

St Knuts kapell på Öland 5 juli 1999

Strax intill Gråborg ligger ruinerna av Sankt Knuts kapell. Kapellet uppfördes under 1100-talet och övergavs under 1500-talet och dess enda klocka konfiskerades till kronan 1560. Idag finns endast den västra gaveln och triumfbågen kvar. En stavkorshäll finns numera i Algutsrums kyrka liksom ett altarskåp som är ett av Ölands största. Kapellbyggnaden har troligen omgivits av en mindre kyrkogård, såväl skelett som gravstenar har påträffats i närheten.

Namnet härstammar från den danske helgonkonungen Knut som blev dödad i ett uppror i Odense år 1086. Namnet tyder på att platsen har haft kontakter med Danmark och de danska Knutsgillena. I närheten ligger också Borgs by, som sedan 1945 ägs av Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.

Skallsjö kyrkoruin

Skallsjö kyrkoruin ligger i västra delen av Floda som ligger cirka 15 kilometer öster om Göteborg. Se karta nedan.

Kyrkan uppfördes på 1200-talet på en då central plats i orten. 1686 tillbyggdes den åt öster cirka 9 meter. Kyrkan uppfördes av gråsten som var putsad både in- och utvändigt och den var försedd med spåntak. I kyrkan fanns familjegravar för ätterna Örnevinge och Trana. En altartavla skänktes 1758 av CW von Döbeln.

1774 reparerades kyrkan, varvid bland annat innertaket välvdes och målades. Vapenhuset i väster revs förmodligen under 1800-talet. 1863 övergavs medeltidskyrkan då en ny och mer centralt belägen kyrka uppförts. Därefter förföll den äldre snabbt. På grund av det kraftiga förfallet revs den 1896.
Kyrkoruinen renoverades åren 1936–1937. Den medeltida dopfunten har återfunnits och förvaras nu i den nya kyrkan.

Skallsjö gamla kyrka 1894. Övergiven och förfallen sen mer än 30 år tillbaka.

Kyrkoruinen i november 2011. 

Karta över kyrkoruinen. Det finns en busshållplats vid vägen strax utanför ruinen.

Ragnhildsholmen

När vikingatiden tonade bort gick Norden en orolig medeltid till mötes. Kungar och hövdingar sökte makt. De satte härar i rörelse och rikena Norge, Danmark och Sverige blev till. Och här Österut vid älven, som det heter i de gamla norska sagorna, möttes de tre. Norges sydspets sträckte sig ett gott stycke in över Hisingen, och stötte där ihop med det mäktiga Danmark.

Svenskarnas vägar ut i världen var begränsade. Deras hamnstad västerut var Lödöse längre upp vid Älven som Göta älv kallades då. Men de arbetade beslutsamt på att slå in en kil för att få tillgång till havet. Det är därför ingen tillfällighet att de flesta medeltida borgarna i nuvarande Västra Götaland byggdes kring Älven. En av dom låg på Ragnhildsholmen.

Kungahälla omtalades redan på 900-talet. den blev Norges sjätte stad och under 1100-talet den viktigaste. Storhetstiden var på 1200-talet.

I mitten av 1200-talet lät kung Håkon Håkonsson av Norge bygga en borg på berget vid dagens Nordre älv då området var norskt. Det var då en ö och kallades Ragnhildsholmen. Ihop med den tidigmedeltida staden Kungahälla på andra sidan bildade den ett lås på Älven där inga obehöriga kunde passera. Älvens södra flodfåra var grund och länge tilltäppt av ett jordskred vid den plats som kallas Jordfallet vid Kungälv. Nordre älv var porten mellan Västra Götaland och Europa. Men i mitten av 1200-talet fick också svenskarna sin eftertraktade korridor ut till havet via den södra flodfåran.

I Ragnhildsholmen bodde knektar och deras befälhavare, men även styresmän med nära anknytning till kungamakten. Medborgare från södra Bohuslän som dömts för dråp skickades till Kungahälla. Det var sannolikt där på Ragnhildsholmen de spärrades in. Ringmuren är byggd av sten, tillbyggnader och reparationer i tegel. Borggården mäter 36x40 meter. Innanför fanns det träbyggnader på stengrund. Utgrävningar som gjordes vid 1800-talets slut visar att bostäderna låg utefter östra muren, verkstäder åt väster.

Borgar och städer vid Hisingen och på Marstrand vid den tiden. 

Så här kunde det se ut när det begav sig. Kungahälla på ena sidan och Ragnhildsholmen på den andra.

 Medeltidens klädsel.

I början av 1300-talet härskade kung Erik på Ragnhildsholmen. Han var son till Magnus Ladulås och sonson till Birger Jarl. Han fick borgen som gåva då han när han hjälpte kung Håkon av Norge att angripa sin bror Birger, kung av Sverige. Eriks förbund med Norge befästes med trolovning mellan honom och Håkons dotter Ingeborg.

Det var en kaotisk tid. Fylld av svek och oheliga allianser. 1307 sammansvär sig Håkon med Birger och danske kungen och belägrar hertig Eriks borg på Ragnhildsholmen. Men efter några veckor byter de nordiska kungarna fot ännu en gång. Erik gifter sig 1313 med Ingeborg och börjar lägga upp planerna på ett eget västnordiskt rike, motsvarande ungefär dagens Västra Götaland. Innan han hinner samla sina styrkor och knyta nya band fängslas han och brodern Valdemar av Birger vid Nyköpings gästabud och båda lämnas att svälta ihjäl.

Ragnhildsholmens historia varade inte mycket mer än femtio år.  Och i början av 1300-talet minskar också Kungahällas betydelse. Förmodligen tog man sedan sten från Ragnhildsholmen till Bohus fästning, Bagahus, som började byggas 1308 vid ett mer strategiskt ställe där älven delar sig. Därifrån regerades Sverige en tid av Eriks änka Ingeborg. Sonen Magnus Eriksson hade utropats till kung, men var då bara tre år gammal. Hans gemål blev sedan drottning Blanka.

Bild från stigen mellan parkeringen och borgen. Den syns där uppe på höjden. Bilderna här är från 2009.

Här ovan ser man en skiss av Ragnhildsholmen. Vi tar en närmare titt på borgens olika delar:

1. Norra och västra portarna sattes igen och en ny port togs upp mot söder.
2. Smedja, bak- eller brygghus? i sydöstra hörnet fanns rester av en eldstad.
3-4. Verkstad? Här hittades borr,mejslar, brynen, betsel, pilspetsar och speltärningar.
5. Inga fynd.
6. Västra porten, igensatt.
7. I en liten avbalkning av tegel fann man lås, mynt, vapen, en lerkruka med mera.
8. Gamla huvudporten mot Älven.
9. Kök? Här hittades ett metertjockt lager av avfall, ben och trasiga köksredskap.
10. Härifrån leder enda vägen in i tornet.
11. Troligen borgens försvarstorn och sista reträttplats.
12. Rum utan dörr mot borggården.
13. Källarutrymme utan fönster.
14. Gården sluttar mot sydöst. Här har funnits en naturlig förrådskällare.
15. Liten utbyggnad i sten. Kan ha varit en uppsamlingsplats för hängdassen uppe på muren.
16. Yttre port.

Innanför borgväggarna: 

Några bilder från 1993.

           
360-gradersvy från en annan uppladdare. Man kan dra runt bilden. 
            



Karta över Ragnhildsholmen. De blå markeringarna är busshållplats och parkering. Det orangea strecket är stigen till borgruinen. Och den röda markeringen är borgen. 

            

          

Karthago

Karthago grundades 814 f.Kr av fenicier från Tyrus. Troligen användes området tidigare som utgångspunkt för färder utmed Nordafrikas kust. Karthago utvecklades till ett stort handelsimperium som omfattade västra delen av Medelhavet. Det var också huvudstaden i det feniciska handelsriket. Viktiga handelsvaror var metaller som guld, silver, tenn och koppar.

Karthago blev en del av det persiska akemeniderriket på 500-talet f.Kr. Det var då en av de största städerna vid Medelhavet med över 100 000 invånare. Man hade slavar. Religionen var viktig och man tillbad bland annat Baal. 

200 år senare belägrades och förstördes Karthago av Alexander den store. Konflikter uppstod sedan med det romerska republiken och resulterade i de  tre puniska krigen. Romarna ansåg att staden skulle förstöras och så skedde i det tredje kriget. Man strödde enligt legenden salt på åkrarna för att göra området obeboeligt.

44 f. Kr. återuppbyggde Caesar staden som en romersk koloni. Det blev så småningom den största staden i Medelhavsregionen efter Rom.

Germanerna intog staden under folkvandringstiden och gjorde staden till sin huvudstad. Härifrån utgick krigståg mot Rom som intogs och plundrades. Under Östrom krossades vandalriket och
Karthago blev åter romerskt. Men förstördes 698 då araberna erövrade Nordafrika.

 Ruinerna i Karthago 1975.